(Manfred Klimek / animerad bild: runwayml)
(Under denna artikel hittar du en länk till ett porträtt av Adi Werner på KALK & KEGEL av Joachim Heidersdorf)
Adi Werner fyllde 90 år den 11 mars. Och med honom blir en form av värdskap synlig som har blivit mer sällsynt i dag: den gamla skolans patron. En som inte modererar, utan bestämmer. Som inte ledsagar, utan präglar. Och som inte bara driver sina etablissemang, utan skriver in sin egen karaktär i dem.
Werner har varit med och format Arlberg under årtionden. Under hans ledning blev Hospiz och senare Hospiz Alm mer än en hotellverksamhet – det blev en plats för iscensättning. Lyx, sällskapsliv, vin, underhållning: allt samtidigt, allt med eftertryck. Den som tog in här var inte bara gäst, utan en del av en dramaturgi som tydligt bestämdes av husets herre.
Biografin är välkänd: från liftpojke till patron, via stationer i Bad Gastein, Venedig och Lausanne, senare verksam internationellt, och därefter tillbaka i Arlberg, där han 1964 tog över Hospiz tillsammans med sin hustru Gerda. Det är den klassiska efterkrigstidens uppåtstigande berättelse – med skillnaden att Werner levde den mycket synligt.
Hans syn på värdskap var tydlig: närvaro, närhet, inflytande. Werner var inte en som höll sig i bakgrunden. Han satte sig vid borden, tilltalade gästerna direkt, ingrep – även i glaset. Hans berömda devis om att kasta ut pengar genom fönstret så att de kommer tillbaka genom dörren var mindre ett talesätt än en metod. Generositet som strategi, charm som verktyg, vin som hävstång.
Denna form av ledarskap var effektiv, men också tydligt hierarkisk. Patronen bestämde. Resten följde. Att denna modell fungerade berodde på tiden – och på Werner själv. I dag skulle vi förmodligen se mer kritiskt på den.
Två saker har präglat hans verk särskilt: Bruderschaft St. Christoph och vinet.
Brödraskapet, en välgörenhetsorganisation med lång historia, byggdes under hans medverkan ut till en betydande institution. Över 20 miljoner euro i stöd till familjer talar för sig själva. Här visar sig en annan sida av detta system: strukturerad, långsiktig, effektiv – och välgörande.
När det däremot gällde vinet handlade det om mer än kvalitet. Werner förstod tidigt att vin också är iscensättning. I slutet av 1970-talet började han samla på Bordeaux – först i motvind, senare med växande framgång. Storformatsflaskor blev hans kännetecken. Inte bara för att de mognar bättre, utan för att de gör intryck.
I dag omfattar samlingen omkring 3 500 storformat (!) på upp till 27 liter, huvudsakligen från Bordeaux. Cheval Blanc, Latour, Margaux, Yquem – namn som inte bara står för vin, utan för ett system av prestige. Werner uppfann inte detta system, men han genomförde det konsekvent i Arlberg.
Den för tre år sedan öppnade ”Weinwelt” för denna logik vidare – bara i större skala. Vägen leder nedåt, inte uppåt. Rutschbana, fotoväggar, iscensättning. ”Wine Dome” utgör höjdpunkten: ett rum som mindre är en vinkällare än en scen. Hundratals storformatsflaskor, ljus, arkitektur, ett centralt bord. Man kan tycka att det är imponerande. Eller överdrivet iscensatt. Båda är möjliga.
Här göms vinet inte undan, utan visas upp. Och på ett sätt som gör intryck.
Denna form av umgänge med vin motsvarar en epok där storlek var ett värde i sig. I dag har fokus förskjutits. Ursprung, precision och reduktion har blivit viktigare än gest och volym. Kulten kring Bordeaux i storformatsflaskor framstår ur detta perspektiv nästan som en motbild till samtiden.
Och ändå: Werners system fungerade. I årtionden. Det knöt gäster till verksamheten, skapade omsättning och positionerade Arlberg internationellt. Det gjorde vin tillgängligt för många människor – om än i en form som starkt präglades av status och iscensättning. Werner själv är fortfarande närvarande, även utan operativ funktion. En gestalt som har bestått medan branschen har förändrats.
Man kan se honom som en grandseigneur. Eller som den siste representanten för en modell som knappast uppstår längre i dag. Troligen är han båda. Hans livsverk förtjänar erkännande. Men det berättar också om en tid som inte längre är helt och hållet vår.