(Claude Auguste / Foto: Messe Düsseldorf / animerad bild: runwayml)
Det finns en märklig reflex i vinvärlden: så fort något hamnar under press börjar folk öva på avskedssången. Det gäller druvsorter, regioner – och nu även mässor. Sedan en tid tillbaka hör jag allt oftare den tonen när namnet ProWein kommer på tal. För dyr. För tysk. För tom i vissa hallar. För lite glamour jämfört med Paris. Allt detta är väl riktigt. Och ändå kommer jag nästa måndag att stiga ombord på ett flygplan som tar mig från Verona till Düsseldorf.
Inte för att jag tror att vinets framtid avgörs där. Utan för att ProWein just nu är en plats där man bör visa sig.
Jag är advokat, ingen romantiker. Men jag har träffat tillräckligt många vinodlare och druckit mer än tillräckligt många viner under mitt liv för att veta: Vinodling är inte en affärsverksamhet som alla andra. Det är ett yrke med minne. Med generationer. Med vinrankor som lever längre än sina ägare.
Och just därför är vinmässor inte bara marknader. De är sammankomster för ett yrkesstånd, som måste försäkra sig om att det fortfarande existerar.
ProWein var en gång en triumf för den europeiska vinvärlden. På 1990-talet, när vinboomen tog fart, strömmade vinodlare från alla regioner till Düsseldorf. Handlare från Amerika, sommelierer från Tokyo, journalister från London – alla möttes där mellan provningsglas och spottkoppar, som om det vore vinets Davos.
I dag är stämningen annorlunda. Vinet är pressat, både moraliskt och ekonomiskt. Världen dricker försiktigare, vissa dricker inte alls längre. Samtidigt hårdnar konkurrensen, marknaderna blir mer komplicerade och logistiken dyrare. Och plötsligt framstår en mässa som den i Düsseldorf inte längre som en självklarhet, utan som en institution som måste rättfärdiga sin existens.
Jag förstår denna skepsis. Men jag tycker också att den är kortsiktig. För vin är en kulturell teknik. Och kulturer försvinner sällan för att de är dåliga – de försvinner när deras företrädare slutar tro på dem. Därför flyger jag till Düsseldorf. Inte för att se varje hall. Inte för att hälla upp 500 rieslingviner åt mig själv. Utan för att göra det man bör göra i kristider: Visa sin närvaro.
Det är en märklig paradox i vår bransch. Vinodlare talar gärna om gemenskap, tradition och ursprung. Men så fort en mässa vacklar börjar många plötsligt räkna som investmentbankirer: Var får jag bättre avkastning på investeringen? Var finns den större scenen? Var finns det trevligare restaurangkvarteret? Det kan vara ekonomiskt förnuftigt. Men vin har aldrig bara handlat om ekonomi. ProWein är kanske inte längre branschens mest glamorösa plats. Men den är fortfarande en mötesplats för den europeiska vinvärlden. En plats där tyska, österrikiska, franska, italienska och spanska vinodlare inte bara säljer sig, utan också möts.
Jag känner unga vinodlare från Sydtyrolen, Wachau och Jura som träffades där för första gången. Jag har lyssnat på importörer från Kanada som plötsligt upptäckte en liten vingård från Burgenland (Gut Oggau). Och jag har sett hur två gamla vinodlare från Mosel och Rhône talade med varandra om en frankisk silvaner, som om det handlade om en fråga inom världens filosofi – det gjorde det ju också!
Sådant händer inte på internet. Det händer där människor ser på varandra, höjer ett glas och säger: Prova den här.
Kanske, nej säkert, är det just det som är anledningen till att jag flyger trots alla tvivel. För en bransch som just nu diskuterar sin framtid behöver platser där den kan mötas fysiskt. Paris må vara vackrare. Maten bättre. Hotellen billigare. Men Düsseldorf är – åtminstone under några dagar i mars – fortfarande en plats där man kan se om det europeiska vinet fortfarande står enat.
Och om jag ska vara ärlig: I tider som dessa åker man inte bara till vinnarna. Man är människa. Vindrickare. Och solidarisk!