(Manfred Klimek)
Markgräflerland, ett värdshusland med mjuka kullar som sträcker sig mot Schwarzwald, är en region som länge samvetsgrant förbisågs inom det tyska vinodlandet – även och framför allt (skäms på mig) av mig. Kanske för att den inte odlar någon stor myt. Kanske också för att en druvsort hör hemma där vars namn har ungefär samma erotiska verkan som ett sparbankskontor strax före stängningsdags: Gutedel. Redan ordet låter som rullator, kurpark, en flaska på ett seniorhotell.
Men just i denna druvsort finns en redan upptäckt modernitet som nu kan – och måste – bli häpnadsväckande.
För Chasselas, som Gutedel kallas i den franskspråkiga världen och som många vinodlare här också med rätta använder på etiketterna i stället för Gutedel, har egenskaper som plötsligt åter verkar högintressanta: låg alkohol, mild syra, enorm drickbarhet och ändå tryck i smaken. Inget banalt muskelpaket, ingen aromatisk överbelastning. Utan en växt som snarare skrider fram än marscherar. Just yngre konsumenter, som i allt högre grad vänder sig bort från det utmattande överutbudet av alkoholstarka, brutalt ekpräglade eller hyperfruktiga viner, skulle plötsligt kunna upptäcka något i detta som vinvärlden ofta har saknat på senare tid: den lågmälda storhetens självklarhet. Markgräflerland börjar bli spännande precis där det inte längre döljer sin förmodade svaghet. För Chasselas kommer aldrig att vara Riesling. Aldrig Sauvignon Blanc. Och just därför skulle en ny identitet kunna växa fram ur gamla vinstockar.
Intressant är här blicken mot den andra änden av det tyska språkområdet: till Burgenland, vid den ungerska gränsen – och på de häpnadsväckande parallellerna. Även där har vinodlare i åratal arbetat för att föra regionalt typiska druvsorter ut ur deras provinsiella skugga. Blaufränkisch betraktades länge som en rustik östeuropé med syraproblem och lantlig hårdhet. I dag skapas några av Europas mest spännande rödviner av den. Och även Grüner Veltliner, som odlas mer sällan i Burgenland, men som också är druvsortens ursprungsland, får där plötsligt en annan betydelse igen: mindre DAC-byråkrati, mindre pepparfolklore, mer substans.
Båda regionerna förenas av något grundläggande: De ligger vid det tyska språkområdets yttersta klimatiska (men likartade) och kulturella gränser och var länge tvungna att kämpa mot fördomen att inte riktigt höra till. Markgräflerland med sin varmt burgundiska prägel och sin närhet till Schweiz och Alsace. Burgenland med sin pannoniska hetta och sin århundraden långa anknytning till Ungern.
Just därför verkar båda regionerna i dag häpnadsväckande moderna.
För vinodlingens framtid kommer förmodligen inte att avgöras där allt verkar standardiserat och perfekt. Utan där särdragen har fått finnas kvar. Det märks numera tydligt i Markgräflerland. Framför allt hos en yngre generation vinodlare som inte längre förvaltar Chasselas som en kvarleva från traditionen, utan ser den som en möjlighet. Druvsorten kräver enorm precision. För hög avkastning och den blir betydelselös. För mycket källarteknik och den förlorar all spänning. Men när den lyckas uppstår viner med en säregen blandning av sälta, örtighet och häpnadsväckande energi.
Parallellt med detta upplever även områdets Pinot Noir en anmärkningsvärd utveckling. Över huvud taget löper Bourgogne för närvarande som en osynlig linje genom Baden. Inte som en kopia, utan som en idé om finess, frihet och ursprung.
Det visade sig också vid Kaiserstuhl, där jag drack viner hos Franz Keller och Bernhard Huber som i sin precision och inre spänning går långt utöver vad många internationella konsumenter fortfarande förknippar med tyskt vin. Friedrich Keller och Julian Huber tillhör sedan länge den lilla grupp tyska oenologer som har förstått att storhet inte uppstår genom övermognad eller extraktion, utan genom balans, textur och ursprung.
Framför allt Pinot Noir-vinerna håller numera en nivå som för tjugo år sedan knappast hade varit tänkbar i Tyskland. Inga marmeladartade kraftprov längre, ingen ekmaskerad, ingen sötaktig internationalitet. Utan sval djuphet, slipade tanniner och en anmärkningsvärd precision.
Och det är just här som den egentliga berättelsen om denna resa börjar.
För Markgräflerland slutar ju inte vid gränsen. Kulturellt och klimatiskt fortsätter det in i Alsace. Där, mellan kalk, Vogeserna och Rhen slättland, skapas för närvarande också några av Europas mest intressanta viner. Viner som satsar mindre på prestige och ståhej än på ursprung, spänning och drickbarhet.
Under de kommande veckorna, från mitten av juni, publiceras i WELT am SONNTAG en fyrdelad tryckt serie om exceptionella viner och vingårdar i denna region – däribland Blankenhorn, Brenneisen, Leon Boesch, Rieger, Schlumberger-Bernardt och Ziereisen. En resa längs denna smala europeiska zon mellan Schwarzwald, Rhen och Vogeserna, där vin för närvarande blir enormt spännande. Och ungt!