(Av Henry Crowhurst – UK / redaktionen/ animerad bild: New South Wales Wines – Runwayml)
Wales? Det är den del av UK som kungahuset skänkte till Prince of Wales, så att walesarna kunde lämna sina lansar och svärd i källaren. Det fungerade bra (bortsett från gruvarbetarstrejken i början av 1980-talet). Och de fick också behålla sina keltiskt präglade orts- och bynamn, som ”Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch” – vilket borde vara tillräckligt avskräckande för att inte besöka denna (trots allt vackra) del av kungariket. För walesarna tycker om att ha det lugnt – människor som vi tar bara vansinnigt många smartphonebilder och stör. Och så finns det vin här. Vin i Wales, närmare bestämt i ”New South Wales”. Går det? Det går! Ännu bättre sedan klimatförändringarna: mer sol, mindre regn – och Golfströmmens milda vintrar.
Utvecklingen av dagens walesiska vinodling är en knappt 50 år gammal historia. Vi skulle alltså kunna tro att Wales och vin historiskt aldrig haft någon riktigt nära relation. Men det stämmer inte: det är snarare en av-och-på-historia – med avbrott.
Romarna, vilka annars, planterade också sina importerade vinrankor här – eftersom deras soldater var beroende av vin under den caesarianska och augustianska epoken.
Vikingarna går i land – och verkar tycka att vin är högst överflödigt.
Efter slaget vid Hastings för fransmännen med sig kunnande till Wales – vinodlingen upplever en andra ”blomstring”. Dock under en ockupation som sedan i allt högre grad tappar lusten för vinodling i det fuktiga klimatet.
Och sedan kommer Henrik VIII, införlivar Wales som provins – och avslutar återigen kapitlet om vinodling. Viner i Wales, som naturligtvis endast dracks av adel och kyrka, kommer därefter under århundraden från Frankrike eller Portugal. Vinodlingen överlever – oftast för husbehov och byns behov – endast på ett fåtal lotter.
Och sedan: Sedan 1960- och 70-talen odlas åter mer vin i Wales. Envis, lågmäld, med en viss trotsigt walesisk uthållighet. I dag finns en stabil scen av vingårdar som regelbundet vinner utmärkelser – vilket i ett land med något mer regn än vad som är brukligt i vinodlingsområden nästan kan betraktas som en sportprestation.
För klimatet är, låt oss säga: karaktärsdanande – även om det blir allt vänligare och påminner om Champagne-regionen, sådan den fortfarande var på 1970-talet. Alltså atlantiskt: solsken snarare som gäst, och bara under de månader som är användbara för vinodling – ändå. Men naturligtvis inte direkt en naturlig livsmiljö för medelhavsinspirerade vinfantasier
Här planterar man alltså inte heller några Cabernet-Sauvignon-drömmar, utan Solaris, Rondo, Bacchus, Regent. Tidigt mognande, robusta, pragmatiska. Druvsorter som också kan arbeta under ett paraply.
Och ur dessa ganska nyktert klingande förutsättningar uppstår förvånansvärt mångsidiga viner:
Mousserande viner – ofta av Seyval Blanc, en druvsort som ingen känner till någon annanstans.
Vita stillviner – där Solaris kan mer än namnet antyder.
Röda stillviner – Rondo ger de stabilaste resultaten. Men det är snarare inte riktigt grejen här.
Och till och med starkviner av Regent, eftersom man här inte drar sig för att prova metoder.
Den egentliga skillnaden mot England ligger i tankesättet. England blickar gärna mot Champagne och frågar: ”Kan vi också göra det?” Wales frågar snarare: ”Vad fungerar här – men utan teater, tack?”
Mindre efterapning, mer anpassning. Mindre prestige-manus, mer regional verklighet. Minimala ingrepp, passande sorter, realistiska förväntningar. Nästan sympatiskt lågmält.
Många vingårdar satsar stort på gästfrihet: Vineyard Hotels, provningar med utsikt, rum mellan vinrankorna. Det låter först som weekendromantik – men är framför allt ekonomisk logik. För vinet ensamt bär ännu inte allt det kostar – och kommer sannolikt inte att kunna bära allt på länge än.
Ett framgångsrikt exempel på walesisk vinodling är Jabajak: Restaurang, boende, egna viner. Deras mousserande rosé fick 91 poäng av WineGB. En walesisk rosé som tas på allvar – det hade man för trettio år sedan snarare trott var hämtat ur en Monty Python-sketch.
Ytterligare verksamheter:
Velfrey – två årgångar i rad bronsmedalj hos WineGB för sitt mousserande vin. I Storbritannien kallar man sådant för ”consistency”, vilket här nästan låter som en riddarutmärkelse.
Vale Vineyard – vann med en Rondo 2023 priset för bästa ”alternativa rödvin”. Och besegrade engelsk konkurrens. Man kan föreställa sig skrattande walesare. Äntligen besegrade de britterna. Och med rödvin!
Det är slående: Även om betydligt färre viner skickas in till brittiska tävlingar än i England, är andelen prisbelönta walesiska viner anmärkningsvärt hög. Kvalitet verkar alltså inte vara någon olyckshändelse här. Men det som saknas är synlighet.
För engelskt vin får rubriker, investerare och uppmärksamhet. Wales får däremot bara vinturism. Branschen är starkt beroende av hospitality och vinresor. När turismen fungerar växer också vinodlingen. Om inte, kommer de här i framtiden att behöva ännu mer god humor.
Den stora frågan är alltså inte längre: Kan vinodlarna i Wales göra hyggligt och även bra vin? Det besvaras redan av WineGB:s och Decanters bedömningar över flera årgångar. Frågan är: Kan en region som ger sig ut på världsturné med en endast liten marknadsföringsbudget hävda sig varaktigt inom vinodlingen?
Onwards and upwards – med gummistövlar. 🍷