(Claude Auguste / Manfred Klimek – redaktionen / foto: Messe Düsseldorf)
Det börjar med en siffra som i vinvärlden verkar som ett olycksbådande tecken, men som inte behöver vara det: Mellan 2023 och 2026 har Prowein krympt från 13 till 7 hallar. Och även dessa sju hallar känns inte längre som förr – två av dem upptas numera av sprit. Världens största vinmässa, som den kallades för bara några år sedan, har i dag blivit synligt mindre. Även besökstillströmningen höll sig i år inom gränserna. Ingen trängsel, inget knuffande och skuffande, ingen känsla längre av att vara en del av ett överdimensionerat tivoli.
Och ändå. Kanske börjar precis här en ny historia.
Den som gick genom hallarna märkte snabbt: Massans frånvaro är ingen tomhet, utan ett rum. Ett rum för samtal. För blickar som inte genast måste söka sig vidare. För det som vin egentligen alltid har varit – utbyte.
För första gången på flera år stod det inte längre människoskaror ens hos stora vinodlare och organisationer. Jag kom i samtal utan att behöva ställa mig i kö – utan att vänta. Jag kunde ställa frågor – och fick inte svar i en grupp, utan som individ, svar som gick utöver den vanliga repertoaren. Det handlade inte bara om årgångar och poäng, utan om beslut, tvivel, riktningar. Om om vin. Om vin, om vin, om vin. Utan att klaga över branschens säkerligen föga glädjande tillstånd.
Plötsligt hände något som man inte hade upplevt på den här mässan på länge: att ha tid. Tid att stanna upp. Tid att lyssna. Tid att fråga vidare. Tid att knyta kontakter som var mer än ett snabbt handslag.
E-postadresser utbyttes – inte som en formalitet, utan som en inbjudan. Och den häpnadsväckande observationen: Svar kom. Ofta inom 24 timmar. Vinodlare som åter tar sig tid. För handlare, för restauratörer – och i allt högre grad även för intresserade slutkunder, som känner av och uppskattar denna nya öppenhet.
Det var en annan Prowein. En lugnare. En mer koncentrerad.
Vi var mer för oss själva. Och just det öppnade nya dörrar. Samtal med människor som man aldrig skulle ha mött under de föregående åren, eftersom strömmen helt enkelt skulle ha fört dem vidare. I år stannade man kvar. Träffades. Talade längre.
Och ja – även det hör till sanningen: Den ökända ”Almauftrieb”, branschens kvällliga, ofta vingliga spektakel, verkade tydligt dämpad. Mindre oväsen, mindre poserande, mindre själviscensättning. I stället mer substans. Prowein förlorar kanske i storlek. Men den vinner i närhet.
Det är dess framtid: inte längre en mässa för den stora gesten, utan för dem som verkligen tar vin på allvar. För vinodlare som vill berätta. För handlare som lyssnar. För restauratörer som söker. Och för vindrickare som vill förstå vad de har i glaset. Bittert piller: Många små vinodlare, som inte längre hade råd med Prowein, uteblev. Och många utländska vinodlare också, för vilka Prowein under de senaste åren uppenbarligen gav för lite. Tiden med överfulla hallar och snabba affärer kan vara förbi. I dess ställe träder något annat: en form av intimitet som länge har saknats i denna bransch.
Om det är priset för förlusten av storlek, då är det ett bra pris.
I den meningen: fortsätt så!