(© Dourthe Freres)
av Manfred Klimek
Jag lärde känna Château Maucaillou när jag ropade in 60 flaskor från årgångarna 1982 och 1985 – på auktionen efter den konkursade terminsvaruhandlaren Kernstock i Wien. Alla var bara intresserade av Lafite, Latour, Margaux, Mouton och Petrus, som Kernstock också hade lådvis stående i källaren. Ingen ropade på de 60 flaskorna Maucaillou. Jag räckte upp handen, nästan på skämt, och fick ett bud som var ett fynd ur skolboken. Först hemma, när jag provade det för första gången, förstod jag vad jag egentligen hade köpt: ett av de mest välsmakande fynden i mitt liv.
Maucaillou – namnet betyder ”dåliga stenar”. Och det är precis vad som kännetecknar dess terroir: grusiga, ogästvänliga jordar som knappt ger något annat än druvor med karaktär. Här i Médoc, i Moulis-en-Médoc, grundades vingården 1875. En nykomling jämfört med de vördnadsvärda Grand Crus som tjugo år tidigare hade tagits upp i den berömda klassificeringen från 1855. Maucaillou kom för sent. Därför hamnade det aldrig på denna lista, som än i dag avgör priser och anseende. Och därför ropade ingen på Maucaillou när Bordeaux under 1990- och 2000-talen kastades in i prisgalenskapen. Maucaillou förblev däremot alltid ”bara” en Cru Bourgeois Supérieur. Och ur fokus.
Samtidigt levererar egendomen sedan mer än fem decennier exakt det man önskar sig av en pålitlig Bordeaux: struktur, substans, en antydan till klassicism, men utan poserandet. Viner som är lätta att dricka, som man gärna häller upp en omgång till av och som inte tröttar ut en vid den tredje flaskan. Kort sagt: det perfekta sällskapsvinet från Bordelais.
Familjen Dourthe har drivit Château i generationer. I dag är det Philippe och Pascal Dourthe som håller i tyglarna – och de gör det med en vinframställning som nästan känns gammaldags. Inga skrikiga PR-offensiver, ingen ständig närvaro i sociala medier, inget marknadsföringsväsen. Maucaillou kommunicerar sparsamt, ibland nästan för sparsamt. Till och med frågan om hur de exakt definierar sitt vinbruk – hållbart, konventionellt, biodynamiskt? – förblir höljd i halvdunkel. Det passar karaktären: hellre låta flaskan tala för sig själv än att märka varje åtgärd. Men det gör det samtidigt inte ”hippt”.
Vinstockarna – övervägande Cabernet Sauvignon och Merlot, samt lite Petit Verdot – står på omkring 80 hektar. Vinifieringen sker klassiskt: temperaturkontrollerad jäsning, malolaktisk jäsning och lagring i upp till 18 månader på barrique, varav cirka 20 procent i nya fat. Inga experiment, inga krumbukter. Resultatet blir viner som kan förlita sig på sina styrkor: elegans, fina tanniner, en Bordeaux som är pålitlig.
Och det är kanske den största poängen: Medan jakten på poäng, hajp och stigande priser rasar runtomkring har Maucaillou förblivit vad det alltid har varit – en god Bordeaux till ett rimligt pris. Den som i Bordelais letar efter ett ”vanligt” vin stöter här på något sällsynt: en normalitet som inte är banal.
Jag minns fortfarande de första flaskorna som jag hämtade ur källaren: 1982, 1985 – fantastiska årgångar. De hade inte glansen hos en Premier Cru, inte den internationella prestige som får samlare att gå igång. Men de hade något som inte kan värderas högt nog: drickglädje, djup, en grad av balans som var precis det rätta. Ett vin som inte behöver tala om sig självt, eftersom det övertygar i glaset.
Kanske är det just det som kännetecknar Maucaillou: Detta vin är motsatsen till spektaklet. Det visar att Bordeaux inte bara består av rariteter och investeringsobjekt, utan också av viner som kan visa storhet i vardagen. I en tid när många Bordeauxhus – mitt i den största rödvinskrisen på 60 år – försöker höja sig själva allt mer, står Maucaillou kvar med fötterna på jorden. Och just därför sticker det ut.
Den som dricker Maucaillou, förstår att ”vanlig” i bästa bemärkelse också betyder ”pålitlig”. Och att det ibland är klokare att köpa en låda av det än en flaska Lafite. Inte för att Maucaillou skulle vara större, utan för att det, utan att veta om det, lyssnar till samtidens puls.