Manfred Klimek & redaktionen
Vilka vinstockar ska vara kvar – och vilka får/ska bort? Denna fråga diskuteras för närvarande inte offentligt inom det tyska vinodlingsnäringen. Men i en ekonomisk kommentar på WELT-Online talades det igår om en minskning av vinodlingsarealen med snart minst 50 %. Är detta återigen tyskt krisältande? Tyskarnas frossande i värsta tänkbara scenario? Hur som helst: 50 % verkar, trots alla ogynnsamma omständigheter i denna ”epok”, vara alldeles för högt räknat.
Vilka vinodlingsarealer ska alltså bort? Frågan ställs för närvarande tyst men ofta: bland delstatsanställda, bland turismexperter. Vi ställer frågan: Vem bestämmer vad som blir kvar och vad som försvinner? Det är existentiellt. För det som idag anses vara ”turistiskt värdefullt” kan kanske imorgon avgöra om hela vinlägen överlever eller inte.
Sett utifrån framstår den tyska vinodlingen som en framgångssaga med kulturell kvalitetsstämpel: välskötta lägen, mjuka och mycket branta sluttningar, ett glas riesling vid Saarslingan. Men bakom denna vykortsidyll börjar osäkerheten. Stigande kostnader, minskad konsumtion och massiv överproduktion sätter många verksamheter under press. 2024 tillkommer ytterligare ett slag: en tydligt minskad skörd till följd av extrema väderförhållanden. Och igår återigen hagel i Rheinhessen med omfattande skador.
Trots den mindre skörden förblir pristrycket högt, förklarar professor Simone Loose från Hochschule Geisenheim i ett samtal med WELT (2024). ”Priset för bulkvin i Pfalz ligger för närvarande på omkring 70 cent per liter – men produktionskostnaderna ligger på minst 1,20 euro.” Även vingårdar med stark direktförsäljning känner av återhållsamheten, står det på samma plats med hänvisning till VDP: Särskilt på den inhemska marknaden minskar efterfrågan, och restaurangnäringen håller också igen.
Men mitt i denna kris väcks just denna större, obekväma fråga: Vilka odlingsarealer har fortfarande en framtid – och vilka har det inte? Eller mer precist: Vilka arealer kommer att försvinna – och vilka blir kvar eftersom de har ett ”turistiskt värde”?
Loose från Geisenheim sade det öppet 2024: För att förhindra ytterligare prisfall måste produktionsmängden anpassas – och då måste man också avgöra vilka lägen som över huvud taget fortfarande är ekonomiskt bärkraftiga på lång sikt. Det som antyds i bisatsen är explosivt: Det handlar om ett urval. Kommer vinbergssluttningar som inte lockar några gäster, inte levererar pittoreska bilder och inte rymmer något besökscentrum – i framtiden att förlora sin existensberättigande?
Christian Schwörer, generalsekreterare för Tyska vinodlarförbundet, lanserar också, i ett samtal med WELT, konceptet med ”växelträdesmarker” på agendan. Idén: Efter att en vingård har röjts finns planteringsrätten kvar i sex år. Vinodlare skulle kunna använda denna tid till att anlägga blomsterfält som främjar biologisk mångfald. En ekologiskt meningsfull modell – men ekonomiskt otillräcklig. EU-stödet uppgår till 200 euro per hektar, medan det enligt Schwörer skulle krävas omkring 3 000 euro enbart för att täcka de fasta kostnaderna.
I denna ekonomiskt ansträngda situation blir det tydligt hur ojämnt framtidsutsikterna är fördelade. Den som odlar i lägen som är turistiskt laddade, landskapsmässigt attraktiva eller kulturellt marknadsförbara har bättre kort på hand. Andra – i struktursvaga regioner, långt från vinvandringsleder – måste lägga ned eller ställa om. Men: Vem fattar dessa beslut? Marknaden? Politiken? Vinodlarna själva? Sannolikt framför allt politiken. Vissa vinodlare i Rheinhessen och Pfalz bör se detta som en varning.
Branschen kräver mer stöd: skattelättnader, rådgivning, ett starkare politiskt åtagande för vinkulturen. ”Dagens och morgondagens vinodlare måste inte bara vara en god vinmakare – han måste mer än någonsin också ha entreprenörsegenskaper”, säger Geisenheim-studiemedarbetaren Loose i WELT. Hon efterlyser professionell kundlojalitet och betonar: ”En välskött digital kunddatabas är idag egentligen mer värdefull än själva vinodlingsarealen.” En mening som säger mycket.
För konkurrensen om att tränga undan andra är sedan länge i full gång. Den demografiska utvecklingen – unga människor dricker mindre, äldre av hälsoskäl – får vinkonsumtionen totalt sett att minska. Kraven på avhållsamhet, även från officiellt håll som Deutsche Gesellschaft für Ernährung, blir allt starkare. Christian Schwörer säger emot i WELT: Det saknas vetenskapligt hållbara belägg för rekommendationerna att helt avstå från alkohol.
I stället förespråkar han en ”marknadsspridning” och efterlyser tydliga politiska signaler till förmån för vinkulturen. ”Vin är inte bara en jordbruksprodukt – det är också en del av vårt kulturella arv”, säger Daniela Schmitt, vinodlingsminister i Rheinland-Pfalz. Ernst Büscher från Deutsches Weininstitut påminner om att man här i landet visserligen konsumerar dubbelt så mycket vin som man producerar – men att endast 42 av 100 flaskor kommer från tyska regioner.
En nykter blick på marknaden visar: Italien och Spanien dominerar i det lägre prissegmentet. Den som köper vin för två eller tre euro i snabbköpet blir svår att locka över till åtta euro.
Frågan kvarstår: Vem bestämmer vilka arealer som försvinner – och vilka som blir kvar? Topplägena med utsikt? De ekonomiskt överlevnadsdugliga? De turistiskt exploaterbara? Eller finns det trots allt fortfarande en vision som inte bara orienterar sig efter marknadslogik och Instagram-kompatibilitet?
Omvandlingen av vinlandskapet har börjat. Det är dags att tala om vad vi förlorar – och vad vi vill rädda.
(Om ni, kära läsare, vill kommentera denna artikel ber vi er att göra det i sociala medier (Insta, Facebook, andra), där denna text också har delats flitigt)