(Manfred Klimek / animerad bild: Runwayml)
Varför är det egentligen ingen som lägger Markus Schneiders viner i källaren? Och väntar. Jag var med vid en sällsynt privat provning av mogna Schneider-viner.
Frågan om lagringsdugligheten hos populära Schneider-viner väcktes när en handfull flaskor öppnades, sådana som hade legat där i källaren i flera år – nästan av en slump. Inga prestige-cuvéer. Inga ikoniska lägesviner. Utan precis de flaskor man köper, dricker upp och beställer fler av. Viner för fredagskvällen, grillen, pastan och vänkretsen. Viner som uttryckligen inte gjordes för att överleva årtionden.
Och förmodligen skulle Markus Schneider vara den siste som ville att man hamstrade dem. Hans framgång byggde ju just på att göra komplexitet begriplig. Att befria vinet från damm. Att demokratisera njutningen. Ingenting kunde vara längre från tanken att hans instegsviner först efter sju eller tio år ”öppnar upp sig”.
Och ändå stod de där – röda viner från 2016. En Kaitui från 2018. Och den nästan barnsliga nyfikenheten: Klarar de det?
Det gör de. Och förvånansvärt bra.
Man måste minnas vad som hände för drygt tjugo år sedan. Då dök en ung pfalzare upp, med etiketter som snarare förde tankarna till Manhattan än till Mittelhaardt. Svarta. Tydliga. Självsäkra. Vinerna hette (och heter fortfarande) Black Print, Ursprung, Tohuwabohu. Ingen lägespatos, inga gotiska krusiduller. Därtill viner som var saftiga, täta och omedelbart tillgängliga. Ingen tålamodsprövning. Inget elitistiskt seminarium i glaset.
För en generation som varken hade lust med Bocksbeutel-borgerlighet eller banal litervara var detta en befrielse. Schneider blev signaturvinmakaren för unga vindrickare. Han visade att tyskt vin får uppträda modernt och kan tänka internationellt – utan att verka provinsiellt.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Etablerade vinmakare rynkade på näsan. Delar av kritikerkåren talade om ”parkerisering”, om marknadsföring och överdrifter. Kooperativ kände sig utmanade. Ordet ”oenologisk charlatan” började cirkulera – öppet och ofta med påtaglig irritation.
Schneider arbetade vidare. Investerade. Byggde ut. Och medan de upprörda diskuterade sålde han vin. Internationellt, i stora volymer, med ett tydligt uttryck.
Nu, flera år senare, kommer den egentliga poängen: Dessa förment ytliga, omedelbart begripliga viner visar mognad. Struktur. Balans. Primärfrukten har inte kollapsat. Tanninerna har smält samman utan att falla sönder. Eken känns integrerad. Mycket framstår som mer samlat, lugnare och precisare. En viktig detalj: källaren där de fick ligga är perfekt. Och de flyttades aldrig heller. Det gör stor skillnad.
Just de röda vinerna från 2016 överraskar med sin stabilitet. Kaitui 2018 – en gång sinnebilden för den okomplicerade Sauvignon Blanc ”Made in Germany” – bevisar att kalk, extrakt och noggrant arbete skapar en grund som bär längre än ren aromatik.
Kaitui Sauvignon Blanc 2018
Sauvignon Blanc från Pfalz, en gång tänkt som ett friskt, omedelbart tillgängligt vitt vin – kalkpräglat, med sval struktur och en liten andel varmare lotter som bidrar med tropiska inslag. 12,5 % alkohol, inget ekmonument, ingen asketisk stilist – utan en modern tysk Sauvignon som förenar internationell aromatik med regional förankring.
Med mognad visar det här vinet hur bärkraftig denna grund faktiskt är. Den tidigare framträdande exotiken tar ett steg tillbaka, den gröna kryddigheten ordnar upp sig och syran känns mindre spetsig än bärande. Kalken tycks plötsligt tydligare. Det som var tänkt som ett okomplicerat drickvin får kontur – och ställer lågmält frågan varför vi här i landet nästan aldrig låter Sauvignon Blanc åldras.
På näsan mindre örter, mer stenfrukt, mer krusbär och dessutom en liten anstrykning av kvitten som uppträder på ett mer ursprungligt sätt. Idealisk att dricka nu.
Ursprung 2016 (Merlot, Cabernet Sauvignon, Portugieser m.fl.)
”Ursprung” var alltid Schneiders inträdesbiljett till de röda cuvéernas värld: olika lotter mellan den främre Pfalzslätten och Haardtranden, frukten i förgrunden, mjuka tanniner, tänkt att vara lättillgängligt. Ingen kraftkarl, utan ett rött vin för många tillfällen – hans så kallade ”hitgarant”.
Efter flera års flaskmognad visar det sig att denna tillgänglighet inte var ett tecken på bristande struktur. Tanninerna känns på plats, frukten mörkare och mer allvarlig, den ursprungliga primäraromatiken har lämnat utrymme för tertiära nyanser. Vinet förlorar inget av sin drickbarhet, men vinner djup. Den tidigare lättheten tippar inte över i tunnhet – den blir vuxen.
På näsan dominerar Cabernet tydligt med sin cassis. Kan utan problem ligga bra i ytterligare 5–7 år, men är förvånansvärt lättsam och perfekt redan nu.
Black Print 2016 (Merlot, Cabernet Sauvignon, Syrah, Blaufränkisch)
”Black Print” var Schneiders genombrott – en internationell cuvée från den heta, torra slätten, med ambitionen att inte dölja mognad och täthet. 14,5 % alkohol, ambitiös ekhantering, tydligt positionerad som en kraftfull representant för den moderna tyska rödvinskulturen.
Betraktad med mognad blir det tydligt hur omsorgsfullt denna balans har byggts. Den tidigare fylliga frukten har inte fallit sönder, utan övergått i kryddigt djup. Eken står inte längre i rampljuset, utan fungerar som en ram. Det som tidigare diskuterades som kraftfullt visar nu struktur och stabilitet. Här bevisas att substans är mer än ren yppighet.
Definitivt rätt tidpunkt att dricka det. På näsan dominerar den mjuka kryddigheten hos de båda perfekt kombinerade primärsorterna.
Tohuwabohu 2016 (Merlot, Cabernet Franc, en liten andel Cabernet Sauvignon & Petit Verdot)
Redan namnet syftar på kaoset före ordningen. I själva verket var detta vin alltid tänkt som en strukturerad, disciplinerad cuvée – Cabernet Franc och Merlot i centrum, kompletterade med klassiska Bordeaux-partner. Längre mognad, noggrann skörd, ambitiös vinifiering.
Med tiden vinner detta vin i klarhet. Delarna griper lugnare in i varandra, tanninerna är smidigare och aromatiken mer mångskiktad. Där kraft tidigare dominerade visar sig nu arkitektur. Just Cabernet Franc gynnas av mognad – och ger vinet den svala kryddighet som skiljer det från ren fyllighet.
Även här dominerar de båda kryddiga sorterna på näsan. Kan utan problem ligga i ytterligare 10 år – förutsatt perfekt lagring.
Einzelstück Portugieser 2016 (gamla vinstockar)
Portugieser – länge underskattad, ofta missförstådd som ett enkelt sällskapsvin. Här kommer den dock från gamla vinstockar, djupt rotade i Ellerstadter Feldmark, med historia i jorden. Vinet gjorde aldrig anspråk på att vara ett högljutt statement, utan fokuserade på ursprung och druvsort.
Med mognad visar det sig hur bärkraftiga just dessa förment enkla druvsorter kan vara. Frukten blir finare, texturen smidigare och syran integreras. Ingenting känns påklistrat. Ingen överbyggnad, ingen iscensättning. I stället visar det sig att även Portugieser kan bära ålder – om den tas på allvar.
På näsan massor av mogna röda vinbär och blåbär. Idealisk tidpunkt att dricka, men på väg att försvinna.
Ironin: Ingen samlade och samlar dessa viner. De var och är för billiga. För tillgängliga. För mycket vardagsvin. Man hamstrar prestige, inte pop.
Kanske ligger just däri den egentliga berättelsen om Markus Schneider. Att han aldrig vinifierade för källaren, utan för ögonblicket – och att detta ögonblick varar längre än många hade väntat sig.
I dag saknas en sådan personlighet. En vinmakare som tilltalar en ny generation utan att fjäska. Som ser design som en inbjudan. Som inte förväxlar tillgänglighet med ytlighet. Som tar marknaden på allvar utan att springa efter den.