(Manfred Klimek, redaktionen, animerad bild: runwayml)
Det finns en del karriärer, men inte många inom det tyska vinbruket, som i efterhand nästan går att berätta alltför smidigt: uppgång, tydlig linje, framgång – så som det har gått för några under de senaste tjugo åren; framför allt i Rheinhessen. När det gäller Jochen Dreissigacker, som driver vingården tillsammans med sin kongeniale bror Christian, vore det för enkelt. Jag lärde känna honom för snart tjugo år sedan, då fortfarande mycket ung, med den där lätt otåliga charmen som vill mer än vad omgivningen just då kunde erbjuda. Rheinhessen var på den tiden mycket, men definitivt inte platsen där man omedelbart tänkte på moderna, internationellt gångbara viner. Det var precis det som lockade honom, och vinpersoner som Wechsler, Keller, Wittmann eller Spanier-Gillot.
Det som sedan följde hör till de mest precisa moderniseringarna som det tyska vinbruket har sett under de senaste två decennierna. Parallellt med Markus Schneider i Pfalz uppstod här ett motstycke till det gammaldags: tydliga etiketter, tydlig kommunikation, en stil som inte ville undervisa, som inte bjöd in till ändlösa diskussioner, utan helt enkelt fungerade snabbt. Det var ingen slump, utan en kalkylerad strategi. Både Schneider och Dreissigacker förstod att vin måste smaka så att konsumenterna längtar efter ett andra glas, en andra flaska. Och att en generation är på väg som inte längre har tålamod med komplicerade berättelser. Men därför blev komplicerade berättelser inte omoderna.
Att Dreissigacker (båda bröderna, men jag känner bara Jochen personligen) också rent visuellt passar väl in i den här berättelsen skadade säkert inte. Men att reducera honom till det vore billigt. Det avgörande var strategin: tillväxt, ja – men inte blint. Utan målinriktat dit där synlighet uppstår: Berlin, lyxens restaurangscen, platser som Grill Royal, Tim Raue, China Club. Det är inga slumpmässiga stationer. Det är scener. Och Dreissigacker förstod tidigt att man måste finnas närvarande där om man inte bara vill delta, utan också vara med och bestämma.
Och så har vi weissburgundern. En druvsort som jag länge hade avfärdat med en artig nick. Trevlig, ren, diskret. Ett vin för andra raden. Dreissigacker såg sin chans just där. Inte för att druvan skulle vara spektakulär, utan för att den inte är det. Här kan man inte gömma någonting. Inget stort aromatiskt spektakel, ingen högljudd gest, inget terroirposerande. Om man tar weissburgundern på allvar måste man arbeta precist. Och med trä. Och det är precis vad han gör – vad bröderna gör.
Den extremt lättdruckna weissburgunder-chardonnay-cuvéen för nästan löjliga 15 euro är ett bra exempel på det. Inga stora anspråk, ingen filosofisk överhöjning. Bara ett vin som fungerar utmärkt. Tydligt, okomplicerat, men med ett visst tryck, med exakt den mängd struktur som krävs för att man inte omedelbart ska glömma det igen. Ett suparvin i bästa bemärkelse.
Sedan har vi weissburgundern från tonneaufatet. 600 liter trä, välgjort, med en rostning som inte överdriver men sitter perfekt. Här blir det allvar. Strukturen stramas upp, texturen blir tätare utan att bli tung. Man märker att någon här exakt vet hur mycket trä han kan tillåta sig – och hur mycket han inte kan tillåta sig. Det är ingen slump, det är erfarenhet. Och ungdom, även om Dreissigacker också redan står mitt i livet.
Och slutligen Einzigacker: en weissburgunder för nästan hundra euro. Det måste man först våga: att föra en druvsort som många fortfarande betraktar som vänligt banal upp i den här prisklassen. Vinet klarar det, ingen tvekan om saken. Det är precist, djupt, välbyggt. Men det rör sig vid en gräns där man får börja fråga sig om pris och prestation fortfarande står i balans. Den frågan hör till. Och Dreissigacker vet det. Men han vet också att även det här vinet säljer bra, att det för närvarande är slutsålt. Han vet att han själv är en bra försäljare.
Där ligger hans styrka: att han gör alla nöjda på varje nivå. Att han är beredd att ta en druvsort som weissburgunder på så stort allvar att den plötsligt står i centrum. King of Pinot Blanc, om man så vill. En titel som kommer med en lätt blinkning – och samtidigt passar förvånansvärt bra.
För i slutändan handlar det inte om huruvida weissburgunder är världens mest spännande druvsort. Det är den inte. Det handlar om vad en eller flera personer gör av den. Och Dreissigacker-bröderna gör något av den som vi inte kan förbise.