(Manfred Klimek / animerad bild: runwayml)
Viner som vi regelbundet dricker och provar. Ornellaia är ett sådant fall för mig. Ett vin som jag aldrig har haft en riktigt avslappnad relation till. För dyrt, alltför marknadsdrivet, och också alltför mycket en symbol för de år då de så kallade supertoscanarna var mer än bara stora viner – de var löften, projektionsytor, ibland, ofta faktiskt, också spekulationsobjekt. Medan jag alltid känner en viss självklarhet hos Sassicaia, en lugn visshet om den egna storheten, hade jag länge känslan när det gällde Ornellaia: Här berättas det för mycket om prestige, inte bara om vin.
Och ändå sitter jag där igen, med två årgångar i glaset, 2012 och 2018, och inser redan: Det är inte fullt så enkelt.
2012:an, nu väl mogen, visar sig i en form som man kanske inte hade väntat sig av det här vinet om man drack det ungt. Frukten är dämpad, mörka körsbär, lite plommon, därtill tobak, läder och en aning torkade örter. Ingenting skriker, ingenting tränger sig på. I gommen lägger jag omedelbart och återigen märke till detta syrespel, som skiljer Ornellaia från många andra supertoscanare. Det här är inget brett, inget yppigt vin, utan ett vin som definieras av spänning. Tanninerna har slipats av, men finns fortfarande där; vinet känns slutet i sig självt utan att vara tungt. Och ändå kvarstår ett stilla tvivel: Är det här allt? Eller saknas den där sista djupdimensionen, den dramatiska utveckling som man förväntar sig av verkligt stora, långlivade viner?
2018:an står däremot fortfarande i början. Och ändå visar den redan mycket tydligt vart resan går. Frukten är precis, hållen i en sval stil, med överraskande mycket svarta vinbär, lite röda vinbär och därtill en mycket rent integrerad fatkaraktär, som snarare ger struktur än arom. Även här åter denna nästan irriterande friskhet, denna syra som bär vinet och ger det en slankhet som man sällan finner i denna prisklass. Inget muskelspråk, inget övertryck, utan kontroll. Elegans som koncept. Man förstår redan varför det här vinet har så många anhängare.
Och precis här börjar dilemmat. För när man jämför Ornellaia med andra stora namn – till exempel Antinoris Solaia, som för mig är den mest kompletta och mest dramatiska av supertoscanarna – saknar Ornellaia något av denna episka anläggning. Solaia bygger upp sig över årtionden, vinner djup, komplexitet och gravitas. Ornellaia verkar däremot nå sin höjdpunkt tidigare. Det förför snabbare, är mer lättillgängligt och kanske också modernare i sin uppbyggnad. Men det förblir, är mitt intryck efter många år, mer begränsat i sin utveckling.
Gör jag det orättvisa? Kanske. För man kan inte förvänta sig att varje stort vin har samma slags storhet. Ornellaia är ingen långdistanslöpare i klassisk mening, inget monument som vecklar ut sig över femtio år. Det är ett vin av precis balans, kalkylerad elegans och det perfekta ögonblicket. Och i detta ögonblick kan det vara närmast oemotståndligt.
Just detta syresp el, denna svala linje som löper genom alla årgångar, hör till det bästa man kan hitta i rödvinsvärlden. Det är en kvalitet som ofta underskattas, eftersom den är mindre spektakulär än kraft eller koncentration. Men det är den som bär vinet, som håller det levande och som gör det intressant från första till sista klunken.
Frågan om priset kvarstår. Och här förblir jag skeptisk. Om man förstår Ornellaia som det det är – ett stort, elegant och tidigt tillgängligt kultvin med en livslängd på kanske trettio år i mycket goda årgångar – då är det prissatt på en nivå där man egentligen borde kunna förvänta sig mer. Mer djup, mer utveckling, mer oändlighet.
Marknaden har beslutat annorlunda. Och marknaden har gett Ornellaia rätt. År efter år, årtionde efter årtionde. Kanske är det den egentliga poängen: att ett vin har slagit igenom här som inte är maximalt, utan precist. Inte monumentalt, utan kontrollerat. Inte oändligt, utan ändligt i ordets bästa bemärkelse.