(Manfred Klimek / redaktionen / animerat foto: Weingut & Runwayml)
Jag minns inte längre exakt, vilket år det var. Sent nittiotal, kanske mycket tidigt tvåtusental. Jag vet bara att jag på den tiden var ganska övertygad om att tyskt rödvin i bästa fall var ett kanske välmenande missförstånd. Något man provar av artighet, men inte dricker av lust. För tunt, för surt, alltför präglat av den traditionella pekpinnen. Frankrike och Italien var givna. Och även Österrike och Ungern, lite Spanien och Napa. Men Tyskland och rödvin? Säkert! Inte!
Och sedan kom den här merloten från Philipp Kuhn.
Jag minns den iögonfallande etiketten, men inte årgången, inte ens den exakta platsen där jag drack den för första gången. Det som finns kvar är minnet av en känsla av förvirring. Det här vinet passade inte in i min bild. Det var mörkt, enormt fruktigt, lugnt, koncentrerat utan att bli brett. Ingen lärobok, ingen kommentar till någonting. Bara ett vin som stod stadigt. Och smakade mycket bra. För bra!
Jag tog med mig några flaskor till Wien. Av ett infall, kanske också av nyfikenhet, ställde jag fram dem i karaffer på bordet och hällde upp blint. Ingen ledtråd, ingen kontext. Reaktionerna var förvånansvärt eniga: Bordeaux, norra Italien, kanske något toskanskt. Ingen – verkligen ingen – tänkte på Tyskland. När jag avslöjade det kom först misstro, sedan skratt, och därefter den där korta tystnaden som uppstår när något måste sorteras om.
Det var ingen väckelseupplevelse, snarare en spricka i det egna tänkandet. Och så som det ofta är med sådana sprickor: man går inte igenom dem direkt. Efteråt drack jag inte Kuhn på länge – nästan två decennier. Inte av sysslolöshet, snarare av en egendomlig form av tillfredsställelse. Jag hade förstått att tyskt rödvin kunde mer än jag hade trott – och gick vidare.
Först många år senare återkom jag. Utan förväntningar, utan nostalgi. Kanske till och med med en lätt skepsis: Vad finns kvar av sådana tidiga intryck om man inte vårdar dem? Svaret: Förvånansvärt mycket.
Philipp Kuhns viner i dag har mindre av det demonstrativa allvar som man förr så ofta förknippade med tyskt rödvin. De behöver inte längre bevisa något, varken för sig själva eller för vinmakaren. Den Pinot Noir från Kirschgarten (2019) till exempel: ingen allt övertrumfande Bourgogne-kostym, inget citerande av stora namn. Körsbär, ja, men svalt, klart, inte sött. Djup utan tyngd, spänning utan nervositet. En aning nypon, en liten aning plommon, överraskande mycket svarta vinbär och blåbär. Ingen eukalyptus. En stor tysk Pinot.
Eller Viognier (2022). En druva som jag – utanför Rhône – länge undvikit, eftersom den så ofta slår över i det parfymerade. Men inte här. Ingen exotisk uppvisning, ingen överdådighet. Snarare doft, precision, en redan häpnadsväckande återhållsam elegans. Man märker att någon här vet hur snabbt Viognier kan bli för mycket – och medvetet hejdar sig innan dess. Låt oss gå över till de två favoriterna från den nya provningen:
Cabernet Franc Laumersheimer Reserve 2019
Det som överraskar mig med denna Cabernet Franc från Philipp Kuhn är inte dess kraft, utan denna självklarhet: att förankra en Bordeauxdruva, dessutom en som knappt är känd och krävande som endruvsvin, så oerhört precist i sin kryddiga fruktighet – ett gott vin. Franc-druvan har historiskt rykte om sig att vara svår, ibland alltför grönt intensiv, alltför kärvt intellektuell – och just detta vin arbetar mot allt det. Det är mörkt, tätt, svalt grundat, men aldrig motsträvigt. Lagerblad, oliv, skogsbotten, svamp, våt sten, peppar, därtill en friskhet som inte uppstår genom syraexcess, utan genom spänning. Eken finns där, men inte som möblemang, snarare som ett rum. Plötsligt står där ett vin som utan ansträngning kan mäta sig med stora Loire-viner, utan att anpassa sig stilmässigt. Inte en tysk Cabernet Franc-exot, utan ett internationellt seriöst rödvin med ursprung och inre lugn.
Blaufränkisch Laumersheimer Reserve 2019
Denna Blaufränkisch är då bråkstaken i bästa bemärkelse. En druva som man fortfarande mentalt parkerar i Burgenland placeras här utan folkloristisk livförsäkring i Pfalz – och fungerar. Inte elegant i burgundisk mening, inte särskilt charmig, utan mörkt fruktig, kryddig, nästan arkaisk. Tjärsalva, svartpeppar, svarta körsbär, mörk choklad, krita, mineralernas sälta och en aning tomat. Vinet är tätt, ja, men inte klumpigt. Det drar snarare inåt än utåt, kräver uppmärksamhet, tid och luft. Att något sådant kommer från Laumersheim verkar först förbryllande – och just däri ligger dess kvalitet. Inget stilcitat, ingen regional kostym, utan en Blaufränkisch som visar hur öppet Kuhn tänker, och har gjort i årtionden.
I efterhand var den där merloten då mindre ett enskilt stort vin än en stor dörröppnare. Den visade mig att mina vissheter är bräckliga – och att det är just däri lockelsen ligger. I dag, årtionden senare, är Philipp Kuhn inte längre ett överraskningsmoment för mig, utan en konstant. Och för alltid vinmakaren som först fick mig att tycka om tyskt rödvin.