(Claude Auguste / Manfred Klimek – redaktionen / animerad bild: Runwayml)
Vi kan förebrå de unga människor som vi själva en gång var. Att de dricker mindre vin – till exempel. Att de hellre väljer Aperol, hard seltzer eller helt alkoholfritt – eller föredrar cannabis och MDMA framför vin. Att de lägger upp etiketter, men inte diskuterar årgångar.
Men vi kan också vara ärliga: Vinbranschen har inte gjort det lätt för dem under årtionden. Och hur skulle vi själva reagera i dag? Är det klokt att bara förespråka den rena läran: att prova sig igenom viner och hitta sin egen stil? Min generation hade fortfarande tid och pengar till det. Men Gen Z? ”Går inte” – säger de. Och förmodligen är det också ”går inte”. Det hjälper att erkänna fakta.
För mellan barockskrift, lägeshierarki, predikatsklasser och predikande allvar har nyfikenheten fått mycket litet utrymme. Den som står framför en tysk vinhylla i tjugoårsåldern behöver inte törsta efter bildning – hen behöver en ingång. Och det är precis där Bruno från Kartäuserhof kommer in i bilden.
Jag var skeptisk. Ännu ett sådant projekt, tänkte jag. Ännu en ”ung” etikett som krampaktigt vill vara avslappnad. Men Bruno är annorlunda. Kanske för att det bakom projektet inte står någon startup, utan en nästan tusen år gammal vingård. Kartäuserhof är Trier, är riesling, är historia. Och just därför känns Bruno inte krampaktigt tillgjord, utan förvånansvärt avslappnad.
Ingen inställsamhet. Inga sockerbomber. Inga pinsamma påståenden. Utan fyra viner för 11,90 euro, tydligt gjorda, tydligt namngivna, tydligt genomtänkta. Och det är nästan revolutionerande i Tyskland.
Pinot Blanc – den diplomatiska ingången
Man hade kunnat göra det enkelt för sig och bara satsa på riesling. I stället finns där också en Pinot Blanc.
Ett klokt drag. Weissburgunder är internationellt begriplig, kräver mindre förklaring och är mindre förknippad med ”syraskräck”. I glaset visar den friskhet, en liten, fin krämighet och struktur utan tyngd. Inget betydelselöst terrassvin, utan välgjort, precist och lätt att ta till sig.
För alla som fortfarande vill närma sig Moselriesling försiktigt är detta en elegant dörröppnare (och egentligen mer än så). Och för traditionalister en liten överraskning: Kartäuserhof kan också göra annat. Risken är att weissburgundern hos den unga kundkretsen på sikt tas emot bättre än den trots allt mer komplicerade rieslingen.
Riesling Dry – seriös, men inte sträng
Det torra rieslingvinet är ändå själva kärnan. Och här märker man genast var Bruno kommer ifrån.
Den här svalkan från Ruwer, den här klara, nästan karga mineraliteten som inte har något sött över sig. Stram, livfull, med uppiggande syra. Inget muskelspel, inget alkoholstatement. Utan ett vin med driv.
Om man vill ge unga konsumenter, även sådana som intresserar sig för rieslingens avantgarde, något med förtroende, så är det något sådant här. Ingen urvattnad kompromiss, utan karaktär – bara utan patos.
Riesling Kabinett – äntligen lätt & enkelt igen
Kanske är det ironiskt att just ett Kabinett i dag känns modernare än vissa high-end-torra viner.
Måttlig alkohol, fin fruktsötma, vibrerande syra – och plötsligt passar allt detta perfekt in i en tid som talar om balans. Den här Bruno Kabinett är ingen nostalgiprodukt. Den känns förvånansvärt samtida. Lättdrucken, precis, med det dansanta spel som en gång gjorde Mosel världsberömt.
Man frågar sig ofrånkomligen: Varför gjorde vi det så komplicerat däremellan?
Rosévinet drack vi inte. Inte på grund av några förbehåll, utan för att vi var lite för dumma för att beställa det också.
Det som utmärker Bruno är inte dess påstådda ungdomlighet; det är dess självklarhet i att hävda denna ungdomlighet. Här försöker ingen ”ockupera” generation Z. Ingen förklarar Mosel för dem. Ingen säljer historia som en moralisk förpliktelse. I stället står där fyra viner som man kan dricka utan att gå på ett seminarium. Där ligger Kartäuserhofs egentliga bedrift.
Jag tror inte att Bruno ensam kommer att få en hel generation att börja dricka vin. Men jag tror att det visar hur det kan gå till: välgjorda viner med en aning av den stora vinhistorien – och ett pris som inte avskräcker.
För ett hus med nästan tusen års historia är det förvånansvärt anspråkslöst.
Men fungerar det? Det hoppas vi!