(Essä i tidskriften The Healthy Times, utgiven av Healthy Boy Band / Foto: omslaget till Healthy Times)
Två sätt att minnas
Petting på Pet-Nat? Samlag på Bordeaux? Sex efter vin, med vin, på grund av vin. Är det över huvud taget fortfarande tänkbart i tider av dry-whatever-rörelsen? Ja! Men..
Inget av dem kan förklaras med PowerPoint. Båda undflyr den rena funktionen. Båda är – om man gör rätt med dem – mindre en fråga om vilja än om förnimmelse. Och det är den gemensamma kärnan i bra sex och stora viner: De är inget man bara kan ha. Utan något som sker. Ofta som en virvelvind. Men oftast som en mild kvällsbris.
Den stora missen med den nu utdöende moderniteten var att vilja pressa in vin och sex i kategorier: poäng, pris, prestation. Men den som en gång har druckit ett verkligt stort vin – så stort att man när man andas ut känner att något just har blivit uppröjt inom en själv – vet att vin står kroppen mycket närmare än vad anti-alkohol-nykterhetsrörelsen vill få oss att tro.
Klunken är bara början. Det avgörande är vad som blir kvar efteråt. Eftersmaken, efterkänslan, det stilla pirret på huden. Den som känner till det förstår: Även i vin är det sinnliga inte ett tillbehör, utan kärnan.
Sex fungerar på liknande sätt. Kroppen som scen, beröringen som tannin, andningen som ryggrad. Hantverket är viktigt – men bara om det får glömmas bort. Den vackraste tonen i ett vin är den som inte behöver förklaras. Vid sex är det likadant.
Båda är – i bästa fall – ingen konsumtion. Utan en dialog. En resonans mellan två kroppar. Mellan hud och gom. Mellan värme och svalka. Mellan det som varit och det som är möjligt.
För det som förenar ett verkligt gott vin med ett verkligt fint ögonblick i sängen är detta: Minnet stannar inte bara i huvudet. Det stannar också i kroppen.
Vin & sex – kulturella speglingar av en gammal längtan
Så länge det har funnits människor som velat mer än att bara bli mätta har samma berättelser kretsat kring vin och sexualitet. Dionysos, extasens högljudda gud, dansade inte av en slump mellan vinrankor och naken hud. Berusningen var aldrig bara glaset, bägaren i handen. Den var alltid också ett överskridande av kroppens gränser. Vin och erotik – för grekerna var det ingen lättsinnig bisak, utan en fråga om världsordningen: Apollon för måttfullheten, Dionysos för det gränslösa. Och båda behövdes.
Senare, i det medeltida klostret, disciplinerades vinet. Lust blev sakrament. Man jäste saften med andakt, men också med den där hemliga glädjen som uppstår när det förbjudna lämnar en liten springa öppen. Munkarna visste: Vin är kropp. Och kroppen går – även i bön – aldrig helt att tygla.
När upplysningen kom trodde man att man kunde rädda vinet – liksom sexualiteten – genom rationalisering. Man talade om buketter, terroirer och syrahalter, medan den borgerliga kyskhetens etikett i samma andetag reducerade erotiken till högst ett äktenskapligt sammanhang. Men även här: Den som drack med vaken gom visste att lusten inte hade försvunnit. Den hade bara kamouflerat sig bättre.
På 1800-talet återupptäcktes slutligen båda, vin och sex, som det de är: upplevelser av kroppslighet. Naturalister beskrev med flammande tunga det som blev kvar på tungan. Och konstnärer från Courbet till Klimt målade övergången: från landskapet till huden, från vingården till kärleken.
I dag, i den postironiska tidsåldern, är båda samtidigt avtabubelagda och urvattnade. Vinindustrin kastar poäng på flaskor, dejtingappar poäng på människor. Men den som tar sig tid att smaka i stället för att konsumera känner att det äkta består: det stilla pirret av bitterämnena, spelet mellan frukt och syra, stundens temperament.
Vin – liksom sexualitet – skapades aldrig för löpande bandet. Utan för ögonblicket då två kroppar – eller kropp och gom – upphör att vara främlingar.
Vin: ingen alkohol som alla andra
Men innan man glider iväg alltför mycket i det poetiska: Vin är inte gin. Och allra minst tequila. Den som tar en flaska Greco di Tufo till dejten och sedan förundras över att samtalen flyter mindre obehindrat än efter den tredje gin tonicen – har inte förstått vinets väsen.
Vin berusar på ett annat sätt. Långsammare. Närmare kroppen. Där spritdrycker ofta slår på hämningarna med slägga är vinet florettfäktaren bland berusningsmedlen. Det löser upp utan att överskrida gränser. Det värmer utan att bränna. Och just det gör det lika farligt som fantastiskt för sinnliga närmanden: Det skapar ett mellanrum. Inga stup, utan ett pirr. Ingen kontrollförlust, utan ett spel med kontrollens förlust.
Byta färg? Gör det helst inte.
Och ändå förstörs kvällens vackraste koreografi snabbt om vi inte håller takten. Den erfarna njutarens gyllene regel: Byt inte färg. Den som börjar med vitt och slutar med rött riskerar inte bara huvudvärk, utan också emotionella sprickor.
En sval, mineralisk Chablis berättar en annan historia än en solvarm Grenache. Den som blandar vilt förstör kvällen för sig själv – och står nästa morgon utan narrativ, men med en bultande skalle.
Håll er alltså till en stil. Bestäm er. Följ rytmen hos ett vin, en färg, en textur. Kroppen tackar. Och kvällen också.
Samtycke börjar och slutar inte med en ”skål”
Och slutligen – även det hör till: Inget är mer erotiskt än en berusning som blir ett fint minne. Inte minnesluckan, utan det stilla skimmeret från en kväll som man fortfarande gärna vistas i tolv timmar senare.
Det betyder: Båda – eller alla inblandade – måste vara medvetna om sin berusning. Vin är ingen ursäkt för gränsöverskridanden. Utan ett medium som visar gränser, om man förstår att lyssna på det.
Ett glas för mycket? Det kan hända. Men det får aldrig leda till att det som sker under natten ångras på morgonen. Vin är dialog, ingen förevändning. Och just i stunder av samvaro gäller: Den som dricker måste känna sig själv – och den andra.
Den demokratiska flaskan – vinval som dialog
Det fanns tider – inte så länge sedan – då det ansågs höra till god ton att mannen vid bordet beställde vinerna. På samma sätt som han tog till orda när servitören kom. Eller lade servetten i knät först, medan damerna väntade leende. Man kallade det ”kännareblick”, ”kavaljersgest” eller helt enkelt ”chefen väljer”. En kvarleva från en era då vin inte uppfattades som ett sinnligt gemensamt gods, utan som en scen för manlig kompetens.
De tiderna är förbi. Tack och lov.
För den som i dag bjuder till bords – och som förstår vin som en dialog, inte en monolog – vet: Valet av vin är det första steget i närmandet. Det är en del av spelet, en del av förflirten, som redan visar sig när man bläddrar i listan och diskuterar druvsorter, årgångar och regioner. Varför skulle detta ögonblick fortfarande vara något som avgörs patriarkaliskt? Varför överlåta etikettornas och årgångarnas stora film åt männen, medan kvinnorna bara får bidra med applåderna när vinet hälls upp?
Nej, flaskan, vinet, ska placeras mitt i samtalet. Och valet av flaska blir kvällens första gemensamma koreografi. Vilket humör är man på i dag? Vart vill man ta sig tillsammans? Sugen på det svala, mineraliska vita som lämnar allt öppet? Eller hellre det sammetslena, varma, mörka röda som säger: Nu är det dags att släppa taget?
Vin är alltid också en spegel av ögonblicket. Och ögonblick uppstår inte genom tillkännagivanden, utan genom resonans.
Kanske är det den vackraste förändring som vinet har genomgått under de senaste åren: bort från maktmedel, mot relationsskapare. Sommelieren som bara talar till honom har tjänat ut. I dag lutar man sig tillsammans över listan, skrattar, förundras, provar. Och låter sig överraskas. De mest spännande flaskorna uppstår i detta växelspel mellan röster. I detta trevande, sökande, ibland till och med grälande samspel.
Flaskan som kompromiss? Nej. Som sammansvärjning.
För vin är, om man ska vara ärlig, ett förspel. Och inget förstör ett förspel mer än någon som tror sig veta bäst. Därför: Låt oss lämna de gamla gesterna på museet för de goda gamla manlighetsfossilen. Och skåla för en ny bordsordning. En där vinet inte avgör vem som talar – utan dialogen avgör vilket vin som öppnas.
För allt gott börjar – liksom vinet självt – med att delas.
Vin & sex – en liten slutkommentar om det stora hela i den lilla klunken
Vin och sex – de har mer gemensamt än bara Dionysosmyten. De är kroppens ritualer. Och ritualer behöver tid, respekt, medvetenhet.
Det är ingen slump att stora viner talar lågmält. Och att stora älskare inte skriker. Det ömtåliga, det outsagda, det lekfulla – allt detta är i båda världarna själva kärnan i upplevelsen.
Och den som en gång har upplevt det vet: De bästa nätterna är inte de då allt sades. Utan de då det som blev kvar fick andas.