I efterhand var vinets namn nästan profetiskt. 2011 gjorde Andrea Wirsching och hennes yngre halvsyster Lena tillsammans ett vin och kallade det ”Sister.Act”. Silvaner och Riesling från gamla stockar, spontanjäst och lagrat i stora träfat. För det traditionsrika frankiska vineriet Hans Wirsching var det då ett litet avsteg från den egna ordningen. Andrea hade samlat erfarenhet av spontanjäsning vid Saar, Lena hade studerat i Geisenheim och bland annat lärt sig hos den biodynamiskt arbetande Alois Lageder i Sydtyrolen. Två systrar i Iphofen med sitt eget projekt. 15 år senare får namnet en andra betydelse. Lena von Gemmingen tar över ledningen av familjevineriet. Andrea lämnar.
Och inte för att gå i pension. Det hade vid 62 års ålder varit fullt möjligt. Andrea Wirsching gör något mycket mer intressant: Hon börjar om.
Den 1 oktober tar hon över ledningen av Karthäuserhof vid Ruwer. Inte som ägare, vilket vissa missvisande formuleringar skulle kunna få en att tro. Vineriet tillhör fortfarande Albert Behler, vars familj har ägt det sedan 1811. Vin har dock tillverkats där betydligt längre. Kartusianmunkar grundade gården 1335. Nästan 700 år senare kommer nu en frankiska och tar över ledningen.
Området är inte helt främmande för henne. Andrea Wirsching arbetade redan från 1993 på Schloss Saarstein vid Saar, då vid sidan av sin dåvarande man Christian Ebert. Efter separationen återvände hon till Franken och tog så småningom över ledningen av familjevineriet Hans Wirsching. Sedan 2016 stod hon officiellt i spetsen för det. Wirsching är ett av Frankens stora vinerier, Silvaner och Riesling, Julius-Echter-Berg, en familjehistoria som sträcker sig tillbaka till 1630. Ett företag där efternamnet redan är ett varumärke.
Nu lämnar Andrea Wirsching frivilligt denna maktposition. Och blir paradoxalt nog ännu viktigare. För om man inte uteslutande mäter betydelse inom vinodlingen i hektar, flaskor och poäng, utan också i vem som kan knyta samman olika vinvärldar, är Andrea Wirsching med detta byte för närvarande den viktigaste vinmakaren i den tyska vinodlingen. Hon känner det stora frankiska familjevineriet från insidan, har arbetat vid Saar och Mosel, hör hemma i VDP, känner handel, politik och branschorganisationer och byter nu till Ruwer, till ett av Tysklands historiska Rieslingvinerier. Det nya för henne är ironiskt nog biodynamiken. I Iphofen, säger hon, var det helt enkelt inte möjligt med tanke på verksamhetens storlek – där arbetar man naturligtvis redan hållbart. På Karthäuserhof, med dess 24 hektar, ser hon andra möjligheter.
Och där väntar Mathieu Kauffmann. Det gör saken slutgiltigt intressant.
Den infödde elsassaren är en av de oenologer vars meritförteckning nästan läser som om någon på Vinmonopol hade köpt de dyraste gatorna. Kauffmann började med mousserande vin i Alsace, kom till Champagne Bollinger i Aÿ år 2000 och stannade till 2013. Som chef de cave präglade han under flera år en stil som gjorde Bollinger omisskännligt. Därefter gick han till Reichsrat von Buhl i Deidesheim, där han från 2013 till 2019 var källarmästare och teknisk direktör och framför allt visade tyskt Rieslingsekt att det inte behöver gömma sig för stor Champagne. 2019 utsågs han till Årets vinmakare av både Falstaff och Gault & Millau.
Hans stora tema var och är trä. Men inte den typ av träanvändning som sedan får ett vin att smaka snickeriverkstad. Bollinger äger i dag omkring 4 000 gamla fat och har därmed en av Champagnes största fatparker. Nya barriquer är uttryckligen oönskade där. De använda faten släpper in syre i mycket små mängder i vinet, utan att ge det en påträngande träsmak. Hos Bollinger jäser man stora årgångschampagner i trä; även en del av Special Cuvée och reservvinerna genomgår denna gamla, komplicerade värld av fat, magnumflaskor, jäst och tid. Under sina år på Bollinger provade Kauffmann tusentals enskilda fatpartier för att komponera årgångsviner, reservviner och non-vintage.
Han tillhörde den generation källarmästare som åter påminde Champagnevärlden om att trä inte automatiskt innebär rostad smak. Rätt använt är det ett verktyg för kontrollerad oxidation, textur och lagringsduglighet. Kauffmann uttryckte det enklare: Träet låter musten andas. Under hans ledning jästes årgångscuvéerna hos Bollinger helt i trä. Den som vill förstå varför så många ambitiösa champagnehus åter arbetar med fat i dag bör studera denna epok.
Därefter tog Kauffmann med sig detta tänkande till Tyskland. Jag besökte honom 2014 på Reichsrat von Buhl, när man där hade lagt fram den ganska anspråksfulla planen att göra Tysklands bästa Rieslingsekt. Då lät det väldigt mycket som marknadsföring. Några år senare lät det betydligt mindre så. Kauffmann behandlade inte Rieslingsekt som en biprodukt från ett vineri, utan med samma allvar som han kände från Aÿ.
Nu är han oenologisk direktör på Karthäuserhof. Och det intressanta med den nya personalen är att Andrea Wirsching inte har kommit dit för att förklara för honom hur han ska göra vin. Roller är tydligt fördelade. Kauffmann ansvarar för vinfilosofi och stilistik, Dominik Völk för vinodling, produktion och den operativa verksamheten, och Wirsching tar över helhetsledningen. Tre personer med ganska utpräglade personligheter måste alltså göra något som på intet sätt är självklart inom den tyska toppvinodlingen: samarbeta.
Därtill kommer ett vineri som självt just verkar vakna ur en lång sömn (tyvärr ännu inte när det gäller sociala medier). Karthäuserhofberg hör till Tysklands historiska stora Rieslinglägen. Ägaren Albert Behler investerar i en varsam förnyelse av huset och en ny vinothek. Tillsammans med Kauffmann har han numera till och med utvecklat en Karthäuserhof Brut. Vineriet vill inte vara ett museum. Det vill åter bli mer samtida – vilket inte är enkelt.
Och just därför är Andrea Wirschings beslut så entusiasmerande. Karriärer inom vinodlingen berättas normalt som om de handlade om vinrankor: Man planteras någonstans och blir kvar där. Särskilt på tyska familjevinerier blir ursprunget snabbt ett öde. Nästa generation tar över, den föregående drar sig så småningom tillbaka, familjefotografierna sorteras om.
Andrea Wirsching gör annorlunda. Hon lämnar över till Lena och går vidare.
Därmed sluts också den lilla historien om Sister.Act. 2011 ville två systrar tillsammans pröva vad som var möjligt utanför den invanda Wirsching-världen. 2026 gör de det i större skala. Lena tar över Iphofen. Andrea tar över ansvaret vid Ruwer för ett vineri med nästan sju sekler av historia. Och möter där en elsassare som präglat Bollinger, förändrat tysk Rieslingsekt och uppenbarligen fortfarande inte har någon lust att gå i pension.
Det här är inte ett perspektivbyte. Det är ett Sister Act Fact.
Om Andrea Wirsching, hennes avsked från Iphofen och hennes nystart på Karthäuserhof kommer snart också en intervjukolumn i WELT am SONNTAG.