I efterhand var vinets namn nästan profetiskt. 2011 gjorde Andrea Wirsching och hennes yngre halvsyster Lena ett vin tillsammans och kallade det ”Sister.Act”. Silvaner och riesling från gamla vinstockar, spontanjäst och lagrat i stora träfat. För det traditionsrika frankiska vinhuset Hans Wirsching var det då ett litet avsteg från den egna ordningen. Andrea hade samlat erfarenhet av spontanjäsning vid Saar, Lena hade studerat i Geisenheim och bland annat lärt sig hos den biodynamiskt arbetande Alois Lageder i Sydtyrolen. Två systrar i Iphofen som gjorde sin egen grej. 15 år senare får namnet en andra betydelse. Lena von Gemmingen tar över ledningen av familjevingården. Andrea lämnar.
Och inte för att gå i pension. Vid 62 hade det visserligen varit en möjlighet. Andrea Wirsching gör något mycket mer intressant: Hon börjar om.
Den 1 oktober tar hon över ledningen av Karthäuserhof vid Ruwer. Inte som ägare, vilket vissa rapporter missvisande skulle kunna tolkas som. Vingården tillhör fortfarande Albert Behler, vars familj har ägt den sedan 1811. Vin har dock producerats där betydligt längre. Kartusianmunkar grundade gården 1335. Nästan 700 år senare kommer nu en frankiska och tar över ledningen.
Området är inte helt främmande för henne. Andrea Wirsching arbetade redan från 1993 på Schloss Saarstein vid Saar, då vid sidan av sin dåvarande make Christian Ebert. Efter separationen återvände hon till Franken och tog slutligen över ledningen av familjevingården Hans Wirsching. Sedan 2016 stod hon officiellt i spetsen för den. Wirsching är ett av Frankens stora vinhus, med silvaner och riesling, Julius-Echter-Berg och en familjehistoria som sträcker sig tillbaka till 1630. Ett företag där efternamnet redan är ett varumärke.
Nu lämnar Andrea Wirsching frivilligt denna maktposition. Och blir därmed paradoxalt nog ännu viktigare. För om man inte uteslutande mäter betydelse inom vinodlingen i hektar, flaskor och poäng, utan också i vem som kan förena olika vinvärldar, är Andrea Wirsching genom detta byte den för närvarande viktigaste vinmakaren inom tyskt vin. Hon känner den stora frankiska familjevingården från insidan, har arbetat vid Saar och Mosel, hör hemma i VDP, känner handeln, politiken och branschorganisationerna och flyttar nu till Ruwer, till en av Tysklands historiska rieslingvingårdar. Det som är nytt för henne är ironiskt nog biodynamiken. I Iphofen, säger hon, var det helt enkelt inte genomförbart med verksamhetens storlek – även där arbetar man naturligtvis hållbart. På Karthäuserhof, med dess 24 hektar, ser hon andra möjligheter.
Och där väntar Mathieu Kauffmann. Det gör saken slutgiltigt intressant.
Den infödde elsassaren är en av de oenologer vars meritförteckning nästan läser som om någon på Vinmonopol bara hade köpt de dyraste gatorna. Kauffmann började med mousserande vin i Alsace, kom 2000 till Champagne Bollinger i Aÿ och stannade till 2013. Som chef de cave var han under flera år med och formade den stil som gjorde Bollinger omisskännligt. Därefter gick han till Reichsrat von Buhl i Deidesheim, där han från 2013 till 2019 var källarmästare och teknisk direktör och framför allt visade tyskt rieslingsekt att det inte behövde gömma sig för stora Champagne. 2019 utsågs han både av Falstaff och Gault & Millau till årets vinmakare.
Hans stora tema var och är trä. Men inte den typ av träanvändning som sedan får ett vin att smaka snickeriverkstad. Bollinger äger i dag omkring 4 000 gamla fat och har därmed en av Champagnes största fatparker. Nya barriques är uttryckligen oönskade där. De använda faten släpper in syre i mycket små mängder i vinet, utan att pracka på det en påtaglig träsmak. Stora årgångschampagner jäser hos Bollinger i trä; även en del av Special Cuvée och reservvinerna går igenom denna gamla, komplicerade värld av fat, magnumflaskor, jäst och tid. Under sina år på Bollinger provade Kauffmann tusentals enskilda fatpartier för att komponera årgångsvin, reservvin och non-vintage.
Han tillhörde den generation källarmästare som åter påminde champagnevärlden om att trä inte automatiskt betyder smak av rostning. Rätt använt är det ett verktyg för kontrollerad oxidation, textur och lagringsduglighet. Kauffmann uttryckte det enklare: Träet låter musten andas. Under hans ledning jästes årgångscuvéerna hos Bollinger helt i trä. Den som vill förstå varför så många ambitiösa champagnehus i dag åter arbetar med fat bör studera denna epok.
Därefter tog Kauffmann med sig detta tänkande till Tyskland. Jag besökte honom 2014 hos Reichsrat von Buhl, när man där hade lagt fram den ganska anspråksfulla planen att göra Tysklands bästa rieslingsekt. Då lät det mycket som marknadsföring. Några år senare lät det betydligt mindre så. Kauffmann behandlade inte rieslingsekt som en biprodukt från en vingård, utan med samma allvar som han kände från Aÿ.
Nu är han oenologisk direktör för Karthäuserhof. Och det intressanta med den nya personalförändringen är att Andrea Wirsching inte har kommit dit för att förklara för honom hur han ska göra vin. Roller är tydligt fördelade. Kauffmann ansvarar för vinfilosofi och stilistik, Dominik Völk för vinodling, produktion och den operativa verksamheten, och Wirsching tar över det övergripande ansvaret. Tre människor med ganska utpräglade personligheter måste alltså göra något som ingalunda är självklart inom tyskt toppvin: samarbeta.
Därtill kommer en vingård som själv verkar vara på väg att vakna ur en lång sömn (tyvärr ännu inte när det gäller sociala medier). Karthäuserhofberg hör till Tysklands historiskt stora rieslinglägen. Ägaren Albert Behler investerar i en varsam förnyelse av huset och en ny vinotekslokal. Tillsammans med Kauffmann har han under tiden till och med utvecklat en Karthäuserhof Brut. Egendomen vill inte vara ett museum. Den vill åter mer in i samtiden – som inte är någon enkel sådan.
Och det är precis därför Andrea Wirschings beslut är så inspirerande. Karriärer inom vinodlingen berättas normalt som om de handlade om vinrankor: Man planteras någonstans och blir kvar där. Särskilt på tyska familjevingårdar blir ursprunget snabbt ett öde. Nästa generation tar över, den föregående drar sig så småningom tillbaka, familjefotografierna sorteras om.
Andrea Wirsching gör annorlunda. Hon lämnar över till Lena och går vidare.
Därmed sluts också den lilla historien om Sister.Act. 2011 ville två systrar tillsammans prova vad som var möjligt utanför den invanda Wirsching-världen. 2026 gör de det i större skala. Lena tar över Iphofen. Andrea tar vid Ruwer ansvar för en vingård med nästan sju seklers historia. Och möter där en elsassare som präglat Bollinger, förändrat tyskt rieslingsekt och uppenbarligen fortfarande inte har någon lust att gå i pension.
Det här är inget generationsskifte. Det är ett Sister Act Fact.
Om Andrea Wirsching, hennes avsked från Iphofen och hennes nystart på Karthäuserhof kommer snart också en intervjukrönika i WELT am SONNTAG.