(Claude Auguste)
Jag minns det tydligt: det fanns en tid då vin nästan ofrånkomligen var en social händelse. Jag drack det inte ensam, utan i flock, vid bordet, på värdshuset, i samtalet. Vin var bindemedel, gruppkitt, utlösare av en och annan kuriös händelse, ibland också en förevändning för att fly vardagen. Den som drack ensam betraktades som misstänkt eller åtminstone som någon som hade något att kompensera för. Denna kulturella visshet börjar tyst vittra sönder.
För den samtida vindrickaren (alltså jag) sitter ensam allt oftare. Inte på grund av brist på sällskap, utan som ett resultat av en ny form av beslut. Kvällarna har blivit kortare, intrycken tätare, dagarna mer fragmenterade. När jag i dag dricker ett glas på kvällen gör jag det ofta inte längre för att förlänga kvällen, utan för att ordna dagen och morgondagen. Vin är inte längre en social förstärkare för mig, utan ett koncentrationsinstrument. Är det här den kommande åldern? Alltså den ännu högre åldern, för gammal känner jag mig redan nu.
Glaset står där, det är tyst i rummet, telefonen ligger långt utom räckhåll, tillsammans med MacBooken. Inget samtal, inget skratt, ingen motpart som vill bli betjänad eller övertygad. I stället en annan sorts dialog: kort med vinet, längre med den egna uppmärksamheten, med dagen som långsamt sjunker undan och en morgondag som snart börjar. Det här är ingen flykt. Det är en form av disciplin.
Denna ensamhet är inte sorglig. Den är precis. Den tillåter en varseblivning som knappast är möjlig i kollektivet. Man lyssnar noggrannare inåt. När man smakar på vinet uppfattar man mindre av det uppenbara, mer av det som visar sig med fördröjning: bitterämnen, längd, temperatur, eftersmak. Vinet kommenteras inte, utan observeras. Det behöver inte behaga någon annan än den som dricker det. Mig.
Naturligtvis är detta inget pläderande mot sällskaplighet. Stora viner utvecklas i samtalet, i grälet, i den gemensamma förundran. Men något har förskjutits. Världen har blivit högljuddare, snabbare, ständigt kommunikativ. Vinet reagerar inte på det med ytterligare högljuddhet, utan med reträtt. Det blir ett medium för en stilla närvaro.
Kanske förklarar det också varför många människor i dag dricker annorlunda än förr. Mindre, mer målinriktat, mer medvetet. Det är inte ruset som står i centrum, utan ögonblicket. Inte bekräftelsen från andra, utan den egna resonansen. Vinet behövs inte längre för att skapa närhet – närhet simuleras ändå överallt – utan för att möjliggöra distans. En distans som åter tillåter tänkande.
Denna nya ensamhet hos vindrickaren är ingen förlust, utan en förskjutning av rollen. Vin är inte längre automatiskt liktydigt med sällskaplighet, utan ett alternativ bland många. Man kan dela det – eller möta det ensam. Båda är legitima. Men att dricka ensam har upphört att vara ett socialt stigma. Det har blivit en hållning.
Kanske är det till och med en mognadsform i drickandet. En som inte längre behöver bevisa något. Ingen kunskap, ingen smak, ingen tillhörighet. Bara uppmärksamhet. Och tid. Två saker som har blivit knappare än varje stor årgång.