I morgon är det återigen den tyska enhetsdagen. Vi kommer att få se bilder från Brandenburger Tor, politiker kommer att tala om den framgångsrika sammanväxningen under de senaste åren (och om AfD, som motsätter sig detta), och senast på kvällen kommer någon att konstatera att öst och väst inte heller 36 år efter återföreningen överallt har blivit samma land – faktiskt inte alls. När det gäller vin kan man sannerligen bespara sig detta tal. Där är saken ganska tydlig: Tyskland har inte vuxit samman.
Försök en gång att beställa ett vin från Sachsen eller Saale-Unstrut på en bra restaurang i Köln, Düsseldorf, Frankfurt eller Stuttgart. Inte omöjligt. Men ungefär lika självklart som en bra Trollinger på en schwabisk Besenwirtschaft (Okej: medges, mycket polemiskt). På vinlistorna står Rheingau, Mosel, Pfalz, Rheinhessen, Baden, Franken, ibland Österrike, Italien och däremellan halva världen. Meißen? Freyburg? Naumburg? Ganska sällan. Ändå är östtyskt vin ingen uppfinning från återföreningen. I trakterna kring Saale och Unstrut finns vinodling dokumenterad sedan medeltiden, och Sachsen kan blicka tillbaka på mer än 800 år. Meißen anses vara den sachsiska vinodlingens vagga; på 1600-talet stod där och längs Elbe tusentals hektar vinrankor. Vid Saale och Unstrut var det i början av 1500-talet till och med omkring 10 000 hektar. Det här är inga vinregioner som uppfanns efter 1990 och där man av strukturpolitiska hänsyn ställde upp några vinrankor. De var vinland långt innan Tyskland visste att det en dag skulle finnas en DDR.
Och ändå behandlar väst än i dag dessa viner lite som besök från en annan republik. Det stora undantaget heter Rotkäppchen. Sektkällaren i Freyburg är sannolikt den mest framgångsrika historien om ett östtyskt vinhus efter återföreningen. Den grundades 1856 och blev i DDR, som ett folkägt företag, landets största sektproducent. Efter 1990 rasade försäljningen först, personalstyrkan krympte dramatiskt och 1993 följde ett management buy-out. Därefter hände något som inte riktigt passade in i den vanliga berättelsen om tiden efter återföreningen: öst köpte väst. Rotkäppchen blev Rotkäppchen-Mumm, i dag Tysklands marknadsledare inom sekt. Naturligtvis innebär det inte att Rotkäppchen därför är en Saale-Unstrut-sekt i snäv bemärkelse. Ett företag av den storleken arbetar med viner från långt utanför regionen. Bara särskilda buteljeringar använder uttryckligen druvor från Saale-Unstrut. Men man behöver inte heller rynka på näsan: Rotkäppchen producerar lättillgänglig massproducerad sekt, och uppenbarligen vill ganska många människor dricka just den. Vinintellektuella har ibland en tendens att föreställa sig att popularitet redan i sig är ett kvalitetsfel. Det är nonsens. Rotkäppchen är ingen odlarchampagne och påstår sig inte heller vara det. Det är en industriell framgångssaga från Freyburg. Och ett av de få östtyska varumärken där det efter enheten inte var väst som svalde öst, utan någon gång tvärtom.
När det gäller det egentliga vinet blev historien mer komplicerad. Saale-Unstrut har i dag knappt 900 hektar vinodlingsareal. Det är litet, torrt och ligger ganska långt norrut. Lite nederbörd, vinter- och sen frost: vinodling var länge arbete på klimatets gräns. De skyddade floddalarna bildar värmeöar, och musselkalk och brokig sandsten präglar många lägen. Resultatet är ofta inga feta viner, utan ljusa, precisa, syradrivna viner. Efter 1990 var vinodlarna där tvungna att bygga om inte bara verksamheter. De var tvungna att återvinna en identitet. Privat självständighet var svår i DDR, och vinodlingen präglades starkt av statliga och kooperativa strukturer. Att Lützkendorf från Bad Kösen, en verksamhet från Saale-Unstrut, och Schloss Proschwitz från Sachsen redan 1996 anslöt sig till VDP var därför mer än ett föreningsinträde. Det var ett tydligt besked: Vi vill inte behandlas som folkloristiska östviner, utan vara med och spela i den tyska toppvinodlingen.
Sachsen har i dag däremot knappt mer än 500 hektar. Vingårdarna sträcker sig längs Elbe kring Dresden, Radebeul och Meißen. Den som en gång har gått genom terrasserna där förstår genast varför detta landskap har så lite gemensamt med Rheinhessen. Det är en vinodling präglad av murar, små parceller, branta terrasser och nordligt ljus. Riesling upptar numera åter den största vinarealen, och därutöver odlas Müller-Thurgau, Weißburgunder, Traminer, Spätburgunder och ett förvånansvärt stort antal andra druvsorter. Är det just där missförståndet ligger? Västerlandet betraktar fortfarande gärna dessa regioner som försenade varianter av sig självt. Sachsen ska då vara ett litet Rheingau, Saale-Unstrut en nordlig Mosel. Men varför egentligen? Den mest intressanta östtyska vinodlingen börjar där den slutar försöka efterlikna västtyskt vin.
Och för det måste man numera till och med lämna Sachsen och Saale-Unstrut. Brandenburg var en gång vinland. Från medeltiden till 1800-talet stod vinrankor längs Oder och Neisse, i Havelland, kring Cottbus och i Fläming. Därefter försvann de till stor del. I dag återvänder de. I Pillgram, inte långt från Frankfurt an der Oder, driver familjen Patke ett riktigt vineri. Druvorna växer på egna arealer, skörden sker för hand och vinerna får officiellt kallas Brandenburger Landwein. För västtyska öron låter det fortfarande lite som ananas från Mecklenburg. Precis där ligger problemet. Ännu vackrare blir det i Neuzelle. Där hade cistercienser redan bedrivit vinodling. På 1700-talet lät abbot Martinus plantera vinrankor från Bourgogne på ”Scheibe”. Fram till 1840 producerades vin, sedan var det slut i omkring 160 år. År 2002 började Neuzelles klostervinodlare återuppliva vingården. I dag växer vin åter inom den barocka klosteranläggningen. Ingen stor affärsverksamhet, utan kulturarbete med vinbeskärningssax.
Och så har vi Wolkenberg i Lausitz. Egentligen borde den här vingården inte finnas. Byn Wolkenberg revs för brunkolsdagbrottet Welzow-Süd. Efter brytningen skapades en ny syd- till sydvästsluttning av miljontals kubikmeter jord. Dessförinnan hade man tillsammans med forskare testat vilka vinrankor som klarade Lausitz kontinentalklimat och de återställda jordarna. I dag växer där bland annat Weißburgunder och Grauburgunder, Roter Riesling, Schönburger, Rondo och Cabernet Dorsa. En vingård på ett tidigare brunkolsdagbrott: Det är svårt att få in mer tysk historia i en flaska.
Och antagligen ligger däri numera till och med österns intellektuella fördel. Den västtyska vinodlingen har en enorm tradition. Mosel, Rheingau, Pfalz, Baden, Franken: berömda lägen, klassificeringar, familjehistorier, arv, regler och en ganska exakt bild av hur stort tyskt vin ska se ut. Det är en skatt. Men det kan också vara en börda. I öst avbröts mycket av detta genom krig, DDR, expropriering, kollektivisering och slutligen den radikala ekonomiska omvandlingen efter 1990. Historiskt var det ingen fördel och bör inte romantiseras. Men dagens vinodling har därför på vissa platser mindre vördnad inför satsen: Så här har vi alltid gjort. Därtill kommer klimatet. Det som tidigare var en nackdel håller på att förändras. Det nordliga läget garanterar på intet sätt en ljus framtid – torka, sen frost och extrema väderförhållanden förblir betydande risker. Men varmare vegetationsperioder gör platser intressanta för kvalitetsvin som västtyska vinodlare för några decennier sedan fortfarande skulle ha skrattat åt. Brandenburg är det mest radikala exemplet på detta.
Kanske ritas därför den tyska vinlandskartan just nu om ännu en gång. Inte längs den gamla gränsen, utan tvärs över den. Det märkliga är bara att många vindrickare i väst ännu inte har märkt det. I morgon firar tyskarna 36 år av tysk enhet. Politiskt, ekonomiskt och samhälleligt kommer man åter att tvista om hur mycket enhet som faktiskt har uppstått. När det gäller vin är svaret enklare. Väst dricker fortfarande övervägande väst. Öst producerar sedan länge viner som nästan ingen i väst känner till. Men i öst dricker man dem. Och gärna. Och dessutom med en viss stolthet.