(Claude Auguste / Bild: Massa)
I Piemonte finns det tillräckligt med berömt vin och berömda druvsorter: Barolo, Barbaresco, Nebbiolo – stora namn, höga priser, stora som små källare och en internationell kundkrets som under årtionden har lärt sig att några av Europas mest betydande rödviner kommer från detta område. Just där händer nu något som skulle kunna vara betydligt mer intressant för vinodlingens framtid än nästa hundrapoängsflaska: En vit druvsort som nästan hade dött ut planteras plötsligt, köps, säljs dyrt och upptäcks av vinmakare vars verksamhet hittills framför allt har fungerat tack vare stora rödviner.
Den heter Timorasso.
För fyrtio år sedan fanns inte en enda kommersiell buteljering av den. I dag finns mer än 500 hektar Timorasso i Piemonte, 117 producenter framställer Timorasso, toppviner kostar mer än 80 euro, ytterligare arealer börjar just ge skörd och för 2027 förväntas redan omkring två miljoner flaskor. Det är i sig ännu ingen revolution på vinmarknaden. Historien blir intressant först när man ser varifrån sorten kommer och vilka som nu investerar i den.
Timorasso var redan på 1300-talet utbredd i Piemonte, och Leonardo da Vinci ska ha serverat den vid Isabella av Aragoniens bröllop 1469. Under en period fanns omkring 2 000 hektar av sorten i regionen. Sedan kom vinlusen och ekonomin. Timorasso är svår i vingården, arbetsintensiv, ger oförutsägbara skördar och var efter vinluskatastrofen helt enkelt för besvärlig för att återplanteras i större omfattning. Till och med DOC Colli Tortonesi, som skapades 1973, nämnde den till en början inte alls.
Att vi över huvud taget talar om Timorasso i dag beror väsentligen på Walter Massa. I slutet av åttiotalet ägde han fortfarande omkring 400 utspridda vinstockar och buteljerade för första gången ett vin från dem 1987. Det övertygade inte till en början. Några års flasklagring förändrade det emellertid så till den grad att Massa började leta efter gamla bestånd, samla in växtmaterial och övertala grannar att nyplantera. Det var ingen romantisk hobby. Timorasso krävde ungefär tre gånger så mycket arbete för en bråkdel av skörden jämfört med andra sorter. Utan motsvarande höga priser gick kalkylen inte ihop. År 2003 hade man nått knappt 60 hektar. Sedan stagnerade utvecklingen.
I dag ser saken annorlunda ut, och det är precis här Timorasso blir intressant för hela den europeiska vinvärlden. För under tiden har producenter från Barolo-verksamheten tillkommit. Roagna framställer Timorasso, liksom Borgogno, och Vietti, Pio Cesare, La Spinetta och Viberti är också med. Med dem kom kapital, internationell distribution och den kundkrets som är beredd att betala betydande summor för ett vitt vin från en sort som tills helt nyligen var nästan okänd. Namnet Derthona, den latinska beteckningen för Tortona, blev ett gemensamt begrepp för de ambitiösa vinerna av Timorasso. En gammal sort fick en ny ekonomisk existens.
Det bör man titta närmare på just nu.
Under de senaste dagarna har vi på WINEPARTY publicerat anonyma handelsuppgifter enligt vilka rödvin under första halvåret 2026 ska ha rasat med 46 procent hos en stor näthandlare. Vi kan fortfarande inte verifiera dessa siffror oberoende – återkopplingar förblev obesvarade. Att rödvin har problem i handeln är det emellertid knappast någon som längre förnekar. Europas stora rödvinsregioner kommer därför förr eller senare att behöva fundera på vad de framöver dessutom ska tjäna pengar på.
Italien ger ett möjligt svar: med vitt vin. Och dessutom just med gamla, regionala sorter.
För den nya generationen vindrickare verkar på intet sätt bara leta efter nya produkter. Den söker också efter ursprung, sällsynta druvsorter och berättelser som inte uppfanns först i går på en marknadsföringsbyrå och av dess AI. Timorasso har gott om sådant. Därtill kommer en smakprofil som passar förvånansvärt väl in i samtiden. Unga Derthona kan vara salta, strama, blommiga eller präglade av stenfrukt, vissa till en början utpräglat reduktiva. Efter några år utvecklar de hö, hasselnöt, akacia, bivax, ingefära, fänkål och gurkmeja. Sorten har substans och betydande lagringspotential. Det här är vitt vin för människor som vill upptäcka vin och ändå inte vill avstå från djup.
Där kan det finnas betydligt mer än en piemontesisk framgångssaga. Europas berömda rödvinsregioner sitter på en kulturell skatt som de delvis själva har glömt. Gamla vita druvsorter har rivits upp, övergetts eller trängts tillbaka till mycket små arealer, eftersom det i årtionden var lättare att tjäna pengar på de stora röda namnen. Nu förändras marknaden, och plötsligt kan just dessa bortglömda sorter åter bli intressanta.
Det betyder inte att man i morgon ska riva upp Nebbiolo i Barolo för att plantera Timorasso. Men det betyder att en vinregion handlar ganska oklokt ekonomiskt om den uteslutande binder sin framtid till en vinkategori vars försäljning just nu är utsatt för betydande press. Vitt vin växer, lättare drickande växer, nyfikenheten på autoktona sorter växer. Och ett vin som bär med sig en flera hundra år gammal historia behöver inte först uppfinna sitt ursprung.
Unga vindrickare behöver inte lockas med ständigt nya fantasicuvéer, färgglada etiketter och artificiellt uppfunna kategorier. Man kan också ge dem en druvsort som Leonardo da Vinci kände till, som nästan var bortglömd i hundra år och som i dag åter frambringar utmärkta viner. Man kan berätta för dem varför människor som Walter Massa höll fast vid den i årtionden, trots att det till en början knappt gick att tjäna pengar på den. Och man kan hälla upp ett vin åt dem som sedan själv gör det som återstår att göra.