(Claude Auguste / redaktionen /animerat foto: Weingut & Runwaylm)
Det lönar sig att Markus Molitor betrakta honom en gång från den sida som i den offentliga diskussionen om denna vinmakare, som det har blivit tystare om under de senaste åren, nästan alltid hamnar i skymundan. Inte rieslingmyten i Molitors numera knappt överblickbara rieslinguniversum, utan de ”andra” vinerna. De är inget sidoprojekt, ingen lekplats för en alltför framgångsrik vinmakare, utan kanske den ärligaste nyckeln till hans tänkande.
För det Molitor gör här är inget annat än att överföra ett radikalt moselskt kvalitetsbegrepp till druvsorter som länge betraktades som främmande inslag vid Mosel. Weissburgunder, chardonnay, pinot noir – det låter först som internationalisering, som anpassning. I själva verket är det raka motsatsen. Molitor gör dessa viner inte trots Mosel, utan genom Mosel. Skiffer, branta lägen, svalka, tålamod – det är det koordinatsystem som även dessa viner underordnas. De får inte jämna ut något, dölja något – och allra minst förenkla något.
Det som först sticker ut är tiden. Dessa viner är aldrig ”tidigt tillgängliga”. De vägrar den snabba effekten, det inställsamma framträdandet. Pinot Blanc Einstern är till exempel inget fruktigt instegsvin, utan ett seriöst terroirvin (till ett löjligt lågt pris) som erbjuder mer spänning än de flesta weissburgundrar i Tyskland. Citrusfruktig klarhet, sval salt mineralitet som snarare bär upp vinet än smickrar det. Faten förblir en bakgrund, aldrig ett argument, men alltid elegant närvarande. Det handlar om struktur, inte om påståenden.
Det blir ännu tydligare hos de högre selekterade weissburgundrarna från Wehlener Klosterberg. Oavsett om det är den klassiska ***-versionen eller en variant med förlängd skalkontakt – dessa viner rör sig medvetet på gränsen för vad Mosel får vara. Och det är precis där deras fascination ligger. De förenar burgundiskt djup med moselsk nerv, tryck med svalka, mognad med stram styrning. Frukten känns aldrig bred, utan alltid fokuserad: gula och även gröna, skördefriska, inte mogna äpplen, citrusskal, en aning kamomill, därtill krita, salt och en redan otroligt precis och till och med elegant tanninstruktur från skalen. Det här är viner som kräver något. Och smakar.
Något liknande gäller för chardonnay från Klosterberg. Det är inget försök att imitera Bourgogne, utan ett svar på frågan vad chardonnay kan åstadkomma vid Mosel. Aromerna förblir ljusfruktiga, nästan återhållna, burna av friskhet, inte av fetma. Citron, mer lime, kvitten, en antydan till exotik, men allt hålls i spänning av syran och ett fantastiskt mineraliskt driv. Faten är mer närvarande, men absolut disciplinerade av källarteamet – mer textur än smak. Här märker man mycket tydligt Molitors handstil: inget lämnas åt slumpen, men inget drivs heller in i det dramatiska eller överdrivna.
Denna hållning blir kanske tydligast hos pinot noir. Graacher Himmelreich *** (årgångarna 2018 och 2019 provade) är ingen moselsk kuriositet, utan en seriös stor pinot som utan att tveka kan ställa sig bredvid högklassiga burgunder – aldrig som en kopia, alltid som en självständig tolkning. Doften skiftar mellan hjärtkörsbär, även svarta vinbär, blåbär, örtighet och salt, mörk sten. I munnen förenas saftighet och stramhet, sötma och salt mineralitet, mognad och friskhet. Användningen av hela klasar märks, men är disciplinerat och medvetet begränsad – inte som ett stilelement, utan som ett spänningsmoment. Resultatet är inget slätt vin, utan en kraftfullt elegant, ibland motspänstig, men alltid fascinerande stor pinot.
Det som förenar alla dessa viner är en nästan gammaldags idé om storhet. De satsar på lagringsduglighet i en tid då tålamod har blivit ett undantag. Och de visar att Molitors kvalitetsfanatism inte är en fråga om druvsort, utan om inställningen till vinmakning – även om vi kanske framöver bör använda ordet inställning mer sparsamt.
I den meningen är Markus Molitors ”andra” viner ingen randanmärkning, utan en andra huvudsats. De berättar om en vinmakare som inte står stilla, trots att han sedan länge hade kunnat vila på sina lagrar. Och de påminner om att stora viner ofta uppstår där någon är beredd att på nytt fatta ett beslut bortom det förväntade.