(Manfred Klimek / WELT am SONNTAG / redaktionellt bearbetad / bearbetade foton: Runwayml)
Återhållsam konsumtion, pristryck, yngre generationer som dricker mindre vin, vinodlare som ska ställa in sig på hårdare tider – dessa meningar hör numera till branschens bakgrundsbrus. De upprepas, varieras och skärps. Och de är inte fel. Men de är inte heller hela sanningen. Den som för närvarande besöker vingårdar i Tyskland och Österrike stöter gång på gång på en verklighet som inte riktigt vill passa in i denna berättelse. Verksamheter som märker föga av den annonserade nedgången. Vissa som säljer stabilt. Andra som – till och med i USA, trots tullar – ökar. Inte av ignorans inför krisen, utan utifrån en hållning som är äldre än varje marknadsdebatt: att koncentrera sig på det som finns. På platsen. På läget. På det möjliga.
Två sådana möten går bra att ställa bredvid varandra, eftersom de kommer från olika regioner men ändå delar samma princip: ovillkorlig trohet mot terroiren – och mot det tålmodiga utarbetandet av det den ger.
I Wachau upplever Federspiel en stillsam återkomst. Länge var det kategorin i mitten mellan Steinfeder och Smaragd, gärna förbisedd och ofta underskattad. I dag verkar den nästan vara svaret på en tid som söker mindre alkohol och mer inre spänning. Johann Donabaums Grüner Veltliner Federspiel Peunt® 2024 är ett skolboksexempel på detta. Inget demonstrativt vin, inget påträngande. Stenfrukt finns där, men tygklad. Kvitten, en antydan av rök, och under detta den salta mineralitet som bär och förlänger klunken. Det här är inget vin för den snabba effekten, utan ett som stannar kvar – just eftersom det är lätt på foten utan att någonsin bli betydelselöst.
Att Donabaum ändå ger Smaragd-vinerna stort utrymme är därför ingen motsägelse alls. Kirchweg, Spitzer Point, Setzberg: tre viner, tre olika avvägningar mellan kryddighet, frukt och mineralisk spänning. Kirchweg stram och klassisk, Spitzer Point krämigare och mer gulfruktig, Setzberg sval och stenig från de högre terrasserna. Därtill Neuburger och Chardonnay – sidodruvor i Wachau, nästan redan anakronismer – som visar att det inte är druvsorten ensam som bär Donabaums viner, utan hans precisa hantering av jordmån, avkastning och mikroklimat. Suveränitet uppstår här inte ur mångfald, utan ur kontroll.
Vid Mosel, i Brauneberg, arbetar Stefan Steinmetz med en annan, nästan mer radikal form av klarhet. Hans kollektion av torra rieslingviner från 2024 verkar som en kartografi över skiffern – varje läge en egen tanke. Jag har följt Steinmetz i många år, och sällan har denna bredd varit så övertygande. Från den enkla Brauneberger Riesling med sin rena, okonstlade klarhet, via den torra Juffer Kabinett, som med 9,5 procents alkohol visar hur seriös lätthet kan vara, till de stora Hofberger-vinerna, som inte ställer kraft och elegans mot varandra utan flätar samman dem.
Reservvinerna slutligen – Hofberger och Grosser Hengelberg – är inga styrkedemonstrationer. De är tålamodsprojekt. Viner som inte pockar på att drickas genast eller under de två följande åren, utan kräver tid och därmed lovar att glänsa briljant om några år. Att de kan hålla i årtionden är här inget marknadsföringsargument, utan nästan en bieffekt av deras inre ordning.
Det som förenar Donabaum och Steinmetz är mindre en stil än en hållning till vinmakandet – förlåt: en självbild. Ingen av dem reagerar på trender; de ignorerar dem. Båda arbetar med sina lägen, inte med marknaden. Och båda visar att kvalitet inte nödvändigtvis måste skrika för att hävda sig. Kanske ligger däri en nyckel för denna tid: att inte uppfinna allt på nytt, utan läsa det befintliga så noggrant att det bär en själv och vinodlingen – även när berättelserna om vin blir mörkare.