(Manfred Klimek / Claude Auguste – viner / animerad bild: runwayml)
Alsaces historia börjar med ett missförstånd. Eller mer exakt: med många missförstånd. I århundraden tvistade tyskar och fransmän om detta smala band mellan Vogeserna och Rhen. Ibland var det tyskt, ibland franskt, sedan åter tyskt och slutligen åter franskt. Den som i dag färdas genom Ribeauvillé, Riquewihr eller Colmar förstår omedelbart varför båda sidor ansåg sig ha anspråk på detta landskap. Korsvirkeshus som vid övre Rhen, fransk livskonst, tyska ortsnamn, franska gatukaféer, tyska druvsorter, fransk matlagning. Alsace var aldrig helt det ena. Och aldrig helt det andra. I dag tillhör det Frankrike. Och sedan Europa öppnade sina gränser verkar för första gången ingen längre ha något problem med det.
Vinodlingen här är äldre än alla Europas nationalstater: romarna, vilka annars, planterade vinrankor längs Vogeserna. Senare kom kloster, adelsfamiljer och köpmän. Riesling, Gewürztraminer, Pinot Gris och Pinot Blanc präglar området än i dag, därtill en liten andel Pinot Noir – samma druvsorter som växer några kilometer längre österut i Baden eller Pfalz. Och ändå smakar de annorlunda. Alsace har en egen ton. Mer tryck, mer krydda, mer textur. Mindre fruktshow, mer ursprung.
Mitt i denna historia står Domaine Trimbach.
Få namn är internationellt så nära förknippade med Alsace som Trimbach. Här har man producerat vin sedan 1626. Generation efter generation. I en vinvärld som ständigt uppfinner sig på nytt har Trimbach lyckats med något anmärkningsvärt: egendomen förblev omisskännlig. Medan andra producenter moderniserade sina etiketter, ritade om logotyper och uppfann varumärkesstrategier, förblev de klassiska Trimbach-etiketterna nästan oförändrade. Den som i dag ser en flaska känner genast igen den. Det är först de yngre Grand Cru-buteljeringarna som numera har något modernare utformning. Resten verkar glädjande nog immuna mot modetrender.
Man får dock inte förväxla denna känsla för tradition med efterblivenhet.
I källaren hörde Trimbach alltid till de producenter som snabbt förstod och på ett meningsfullt sätt integrerade teknisk utveckling. Precision i stället för romantik. Renhet i stället för dogmer. Resultatet är viner som aldrig känns gammaldags, trots att de är djupt rotade i traditionen. Det visar de tre Réserve-vinerna särskilt imponerande.
Riesling Réserve, Pinot Gris Réserve och Gewürztraminer Réserve hör till de mest lyckade introduktionerna till Alsaces värld över huvud taget. Ordet Réserve väcker i många regioner förväntningar på tyngd, koncentration och lång lagring i källaren. I Alsace har det ofta också betytt viner som till en början gömmer sig bakom sin egen struktur. Trimbach tar en annan väg med Réserve-vinerna, eftersom dessa viner har ursprung och substans, men samtidigt en tillgänglighet som dagens unga vindrickare behöver. Riesling Réserve förenar den torra precision som Trimbach är berömt för med ett anmärkningsvärt bra flyt i glaset. Gewürztraminer Réserve visar krydda som elegans och exotik, utan att falla över i parfym eller banalitet. Och Pinot Gris Réserve demonstrerar imponerande hur mycket spänning denna druvsort kan utveckla när man inte reducerar den till enbart kropp. Med tanke på de begärda priserna befinner sig dessa viner sedan länge på en nivå som man i Tyskland utan problem skulle kunna jämföra med många Erste Lagen. Det är just däri deras styrka ligger. De kostar inte skjortan. Men de smakar ofta världsklass.
Ännu mer imponerande blir det med Réserve Personnelle Pinot Gris. Pinot Gris är en druvsort som världen över har utvecklat en häpnadsväckande talang för att frambringa medelmåttighet. Få andra druvsorter vinifieras så ofta till betydelselöshet. Lite frukt, en aning krämighet, få bestående intryck.
Trimbach lyckas med motsatsen.
Réserve Personnelle har tryck, längd och eftersmak. Inte harmlöshet, utan energi. Vinet sträcker sig i minuter över gommen, utvecklar krydda, struktur och en nästan salt spänning bredvid den restsötma som har följt detta vin i årtionden. Allt verkar exakt konstruerat. För mig är detta en av världens största Pinot Gris – och samtidigt ett av de billigaste stora restsöta vita vinerna över huvud taget. Ett vin som på ett imponerande sätt bevisar vilken potential som ryms i denna ofta underskattade druvsort. När en vinodlarfamilj underordnar druvsorten gårdens kultur.
Och sedan finns det också Cuvée Frédéric Emile. I Alsace räcker det oftast att uttala namnet. Någon ytterligare förklaring behövs knappast. Sedan årtionden tillbaka betraktas den som husets ikon. På de historiska lägena Geisberg och Osterberg i Ribeauvillé växer här en Riesling med imponerande djup och lagringsduglighet. Medan många topp-Rieslingviner i dag siktar på omedelbar effekt utvecklar Frédéric Emile sin storhet långsamt. Med tålamod. Med mognad. Med den inre spänning som kan bära stora Rieslingviner genom årtionden.
Man kan diskutera vilket Rieslingvin som är Frankrikes största. För mig slutar den diskussionen oftast vid Frédéric Emile.