(Redaktionen)
Vi frågade våra läsare för tre dagar sedan om de viner som gjorde dem till vinentusiaster. Och vi fick fler svar än väntat (121). Det är ett kraftfullt livstecken från en community som nu felaktigt dödförklarats. Här kommer den första omgången reaktioner, anonymiserade, men i övrigt återgivna ordagrant som skribenterna formulerade dem.
I morgon kommer en andra omgång. Och på tisdag utses vinnaren av en gammal Bordeaux från chefredaktörens källare.
Mycket nöje med läsningen. Folket talar sanning!
————————-
Första vinerna: Burgwappen (1,5 liter från Edeka för uppskattningsvis 1,79–2,99 euro)… naturligtvis med cola – blandningsförhållande 4 delar rödvin, 1 del cola… tendensen till vinintresse var alltså redan märkbar i början av puberteten, inget 50/50 
Det första vinet som öppnade dörren till vinuniversumet: Tesch Riesling Unplugged (det måste ha varit ungefär 2002/2003)
Top of the pops med gåshudseffekt: Knewitz, Chardonnay Reserve – Richard Östreicher, Silvaner sur lie – Cupano, Ombrone – Balthasar Ress, Riesling 60 Monate Florhefe….. Alla vinerna var underbara utan att vara ett GG/GC (vin + sällskap + sinnesstämning + plats och väder 
)
Det var en Mouton-Rothschild från ett medelmåttigt år på 70-talet, men ändå en upplevelse vid 18 års ålder… Mosel i bra till mycket bra kvalitet kände jag redan till då, men det här var ändå något annat
Som pfalzbo lyckades jag genom ett mycket bra vinseminarium på folkhögskolan i Wachenheim ta steget bort från kooperativvin och vinglas på vinfestivaler. Bland de första egenköpta och minnesvärda vinerna fanns Biffar, 90-talets Mäushöhle Spätlese trocken (i dag är det von Winning, Ulrich Mell var där innan han gick till BJ), sedan Weissburgunder från Bergdolt Klostergut St. Lamprecht, mycket kraftfulla grejer, 1990, 1992. De häftigaste grejerna då var dock barriquevinerna från Bernd Philippi, en av de få tomma flaskor jag har sparat, 93:ans Pinot Noir Mag.
Redan som barn fick jag dricka vatten med en skvätt riesling, senare små klunkar rent vin (det var andra tider då). När min morfar sedan dog ärvde jag hans vinkällare, 17 år gammal 
Där fick jag bland annat en aha-upplevelse med en torr Riesling Spätlese från Mosel från 1976, tyvärr minns jag inte längre vilken vingård det var… och det är nu 27 år sedan.
Jag var ungefär 23/24 år och arbetade då inom restauranggrosshandeln och hade en italienare med restaurang i bekantskapskretsen, som också var kund hos oss. Där åt jag ofta – och fick alltid prova det som råkade vara öppet. Ibland ädla droppar, ibland enkla. Ibland tyckte jag om det, ibland mindre.
Men det första vin jag verkligen minns, som berörde mig på djupet, var en italienare: Promis från Angelo Gaja. Ingen aning om vilken årgång. Mitt favoritvin på den tiden – och med över 25 euro då nästan en lyx för mig. Men det hade något magiskt: sammetslent, varmt och med ett djup som fick mig på kroken. I dag dricker jag det bara av nostalgiska skäl – och varje gång smakar jag inte bara vinet, utan också en bit av den bekymmerslösa tiden.
Som sig bör för små barn från Bordeaux fick man varje söndag en mycket, mycket liten klunk Sauternes. Därför är les petit Pitchounets torra vindrickare vid 18 års ålder, och det är därför Sauternes. Vid 6 års ålder drack jag ur de vuxnas glas och sov sedan i 20 timmar.
Tyvärr kan jag inte alls namnge vinet, det var rött vin, men jag vet att det slog omkull mig och att jag fortfarande tänker på det än i dag.
Det var i mitten/slutet av 90-talet, min gode väns moster hade gift sig med den dåvarande ägaren av Schloss Ramholz, Magnus von Kühlmann-Stumm. Vi – sju unga killar – fick varje år tälta i närheten vid fiskdammen och blev en kväll inbjudna till detta sagoslott för att äta och dricka vin. Slottsägaren hämtade några flaskor med gamla etiketter från den välförsedda vinkällaren och ställde dem på bordet. Även om det säkert inte var de allra bästa flaskorna ur hans källare var de överväldigande för mig. Jag blev inte vindrickare omedelbart, men detta vin – sannolikt också på grund av omgivningen – triggade mig positivt, och gör det än i dag. I efterhand vet jag att det måste ha varit min tändande gnista, jag märkte det bara inte direkt då.
Mitt första vin var i mitten av 30-årsåldern en Chianti Classico, tror jag från Querciabella. Efter 20 års avhållsamhet hade jag beslutat mig för att foga mig i mitt öde och mitt ursprung och supa som vilken vanlig österrikare som helst. Och se där: det allra första vin jag någonsin drack smakade gott. Min egentliga uppenbarelse var dock en helt vanlig riesling som jag drack några veckor senare i pausen under en teaterföreställning. Min första riesling och början på en livslång kärlek. Åtta år senare är jag vinsamlare med en till största delen extern vinkällare (av utrymmesskäl), medlem i en vinklubb och i färd med att fördjupa mina vinkunskaper genom Weinakademies vidareutbildning 2, så att jag får kalla mig certifierad suput.
En kund tog med sig en Allegrini Amarone från årgång 90 till mig. Därefter var jag snabbt framme vid Dal Forno och Quintarelli. Och ännu snabbare i Médoc. Bästa viner: Latour från 82 och Sandrone Cannubi Boschis från 90.
Puh, svårt. Det första vinet jag själv köpte var ett Chateau Jean Faure 1982, någon gång på 80-talet. Jag hade redan druckit vin hos mina föräldrar, framför allt från Rheingau, och gled så småningom in i vinvärlden.
Jag tror att det första vin som verkligen knockade mig var en Cote-Rotie från Chapoutier från 1985, i början av 90-talet.
Min svärfar, en bekännande frankenvinsdrickare, var förfärad över min förkärlek för öl och introducerade arbetarvinet. Varje gång digitala insatser ägde rum fanns det ”arbetarvin”, ett enkelt glas vin från Franken. Det finurliga i hans blick, eftersom han ju tog fram vinet för att själv få ett glas, kommer jag alltid att minnas, och på så vis blev vin mycket snabbt en njutning. Vin är inte bara njutning, utan alltid en upplevelse med vänner. Sedan snubblade jag över italienska rödviner och kunde fostra min svärfar i den riktningen.
Det var en flaska Chateau Latour 1984 som jag fick i present: som 17-åring spelade jag orgel och barpiano på ett bröllop på ett slott där framför allt rika människor gifter sig. Jag var bjuden på middagen och fick till slut en flaska av bordsvinet som tack. Jag drack den med en betydligt äldre, god vän, som jag ibland drack en flaska Barolo med, den goda från Aldi – vi var överens om att vi drack något ovanligt här, för flaskan krävde över huvud taget ingen ansträngning, utan blev tom mycket snabbare än vi båda insåg. Jag har kvar den än i dag.
Det var två champagner. Jag fyllde 20 den dagen, och min morbror, nio år äldre och sedan nästan ett decennium gastronom, barägare och gudalik expert för mig, bjöd mig. Han ställde fram två flaskor champagne på bordet. I en silverfärgad ishink full med is. Det var en Billecart-Salmon Rosé och en Krug Clos du Mesnil. Jag drack, okunnig men motiverad. Under tiden berättade min gudmorbror allt om champagnens historia, regionen och vad som utmärker denna dryck. Han beskrev en värld som jag ville vara en del av.
Cabernet Sauvignon från Simonsig. Fram till dess kände jag bara till den åttondels liter röda ur en tvålitersflaska, billigt på värdshuset. Jag förstod inte varför man skulle dricka det utan läsk. Men jag var fortfarande ung :-) Upplevelsen präglade mig, och den tomma flaskan sparade jag i åratal, ibland använde jag den som nudelpinne. Från och med då var jag rödvinsdrickare. Utan denna kraftfulla, saftiga och billiga introduktion hade jag stannat vid ölet. Vägen till entusiast (om jag nu är en sådan) var smygande, men en Grüner Veltliner från Ebner-Ebenauer öppnade också mina ögon för vitt vin.
Vi drack stormarknadsvin. Viala och sådant. Känt från reklamen. Och Cabernet från Gallo. Det var länge vår viktklass. Någon gång provade jag ”Olivin” från Winkler-Hermaden på en företagsmiddag i Graz, en vingårdsläges-Zweigelt som lagrats på trä. Det var nyckelögonblicket. Det öppnade mina sinnen. Så det är alltså så här vin kan smaka! Wow!
Följaktligen gick den första vinresan till Steiermark. Då fortfarande med fokus på rött. För det var Steiermark inte helt lyckligt valt. Men jag fick också med mig några Zweigelt hem. Och bra adresser. Från och med nu köptes vin hos vinodlaren eller hos fackhandlaren. Oftast dock de kända namnen. En annan milstolpe – eller nästan en vändpunkt – var när jag hittade till Hauptsache Wein och Captain K*. Där lärde jag känna många nya namn och började också intressera mig för ”garagevinmakare”. Hartmut Aubell och Gottfried Lamprecht har till exempel sedan dess berikat min källare. Framför allt i Sydtyrolen finns också otaliga unga vinodlare som simmar mot strömmen men kör sitt eget race. Andi Sölva med sitt ”Sea” och sin ”Künstler” är bara en av dem. Han och många andra övertygade mig, och därför tillhör mitt hjärta de sydtyrolska vinerna, också på grund av landet och människorna, maten och helheten. Där är jag nu hemma.
Min favoritdryck med alkohol i ungdomen var hessiskt äppelvin. Optimal styrka att dricka även vid stor törst, torrt, uppfriskande, men måste drickas kallt. Än i dag lika uppfriskande som då. Men att kyla det var omöjligt när man tältade minimalistiskt med vänner på sommaren. Så jag köpte torra rödviner i snabbköpet och provade hemma. Torrt rött kände jag till från min far och visste att den som kan dricka det dricker det varmt. Gallo Zinfandel visade sig vara helt dugligt. Fruktigt, fylligt, gjorde en berusad. Med något runt 5 euro också överkomligt. Till det ett sådant billigt, nästan oförstörbart ballongglas som man förr fick på bordet här och där på restauranger i Frankrike, och problemet var löst. Alla drack varmt öl vid lägerelden, jag kaliforniskt rödvin som låg i skuggan i buskarna på dagen – alla andra fick ta sig till toaletten flera gånger under kvällen, jag högst en gång. Överlägsenhet genom vindrickande! Förment blev jag sedan vinkännare genom att då och då köpa några flaskor Amarone när de annonserades i erbjudandebladet från Feinkost Albrecht. Två män, två flaskor Amarone, Pink Floyd mycket högt – en dyr (nästan 20 euro per flaska) men stark kvällskombination på vintern. Bättre än Zinfandel, men fortfarande ingen riktig känsla. Ett tydligt bakslag i min vindrickarkarriär var sedan en vinprovning med vänner hos en vinodlare i Rheingau. Vi provade den ena rieslingen efter den andra. Vinodlaren berättade något om vingårdslägen och traditioner, men vi förstod det inte. Men rieslinggrejerna var bara ännu surare än äppelvin, och kostade ändå mångdubbelt mer. Vinodlaren märkte tveksamheten i våra ansikten och tog därför till alla knep för att övertyga det unga drickarsällskapet. Till slut serverade han den lätt berusade skaran en restsöt riesling som lagrats i tio år eller mer. Det blev tyst vid bordet. Vi sippade och smackade andäktigt, förmodligen eftersom vi trodde att proffs också gjorde så. Vinodlarens ögon lyste. Plötsligt sa en medprovare in i tystnaden: ”Den smakar precis som min morfar luktar”. Då föredrog vi ändå äppelvin. I den västligaste delen av Franken upptäckte jag betydligt senare att vitt vin inte alls måste vara så magsyranedbrytande surt och drack mig successivt upp till nivån 10, högst 15 euro, med Silvaner och Riesling. Spätburgunder var också nytt för mig. Från Armin Heilmann och Stefan Kremer. Mycket finare än Amarone, men ändå mycket smak. Och efter njutningen kunde man förflytta sig från soffan till sängen. Det var redan en helt annan kvalitet än tidigare. Jag besökte Häckerwirtschaften, pratade med vinodlarna och var intresserad av detaljer; berusningen var mer ett behagligt tillbehör än själva syftet. Vägen till nörd verkade redan utstakad. Sedan hamnade det någon gång i slutet av 2013 eller början av 2014 tre flaskor Rudolf May Silvaner Recis 2012 i min källare. Felmärkade på vinavdelningen hos Amazon. Till ordinarie pris, över 20 euro, hade jag aldrig köpt detta syndigt dyra vita vin då. Det blev wow-ögonblicket, det var annorlunda än allt jag haft tidigare. Finare, mer komplext, djupare – gåshud. Vid den tidpunkten kunde ingen Churfranken-Silvaner, ingen Rheingau-riesling och ingen Aldi-Amarone mäta sig med det. Där hade jag satt mig i klistret!
För mig var det i Merano, i Sydtyrolen, ungefär 1985. Jag åkte dit oftare med min dåvarande hustru, min svärfar flyttade dit från Hamburg och öppnade en framgångsrik praktik som andehealer, (tjeck, RAF-flygare under kriget, på den tiden mirakulöst botad från cancer) och där bodde vi alltid. Bredvid låg en fantastisk vin- och spritbutik, och jag undrade varför en viss flaska Barolo var så dyr. Jag hade inte särskilt gott om pengar. Jag bytte helt enkelt prislappen mot en billigare och lyckades. Det var en uråldrig Fontanafredda. En uppenbarelse i glaset, jag blev berusad redan av doften. Från exakt den stunden var jag fast. Sedan handlade jag en del i butiken och kom på så vis i princip att gottgöra ägaren.
Poujeaux 1998. Inget stort vin. Ingen stor årgång. Ändå var introduktionen ett faktum.
Gesellmann Bela Rex från årgång 1993 och ett ändlöst samtal med Albert G. om vad vin är och varför den här grejen kan smaka så jäkla gott … mina vänner och jag kunde då utan problem skilja vitt från rött och hade absolut ingen aning. Albert G. stördes inte av det, han bara berättade. Och efteråt ville jag veta exakt hur det låg till.
Cabernet Sauvignon från Simonsig. Fram till dess kände jag bara till den åttondels liter röda ur en tvålitersflaska, billigt på värdshuset. Jag förstod inte varför man skulle dricka det utan läsk. Men jag var fortfarande ung :-) Upplevelsen präglade mig, och den tomma flaskan sparade jag i åratal, ibland använde jag den som nudelpinne. Från och med då var jag rödvinsdrickare. Utan denna kraftfulla, saftiga och billiga introduktion hade jag stannat vid ölet. Vägen till entusiast (om jag nu är en sådan) var smygande, men en Grüner Veltliner från Ebner-Ebenauer öppnade också mina ögon för vitt vin.
Det hände en sommardag 1984. Den 16-årige Wolfgang strosade omkring på Niersteins vinfestival, med ett grillspett i handen, och stötte på vinståndet hos Friedrich Reichard Naab. Av någon kuriös anledning hade denne en 1964 Schwabsburger Schlossberg Riesling Spätlese på öppen servering. Och innehållet passade inte bara till spettet, utan bidrog också till att Wolfgang F. fastnade för (mogen) riesling. Nästa morgon var han, tillsammans med sin far, hos herr Naab i källaren. Och köpte. Uppskattningsvis måste författaren fortfarande ha tre flaskor från 64 kvar i förrådet …
Det kan jag faktiskt inte besvara i den här formen av frågan. Det var en process som fortfarande pågår. Det fanns inget enda utlösande vin i mitt ”vinliv”. Genom mina föräldrar blev jag från ungefär 16 års ålder invand i vin. Då låg huvudsakligen tysk Riesling och Scheurebe (även i predikatsklassen) i mina föräldrars källare. Vid ungefär 22 års ålder började jag ta itu med saken på allvar. Men det fanns aldrig ett enda sådant vin. Inte än i dag.
Jag tror att det var ett Chateau Gruaud Larose. Jag tror till och med från skitåret 1980. Det hade den där dödssöta smaken och dog också i det andra glaset, men var en särskild upplevelse.
1. De torra Lorcher-rieslingvinerna från Weingut Graf von Kanitz vid matbordet hemma. 2. 78:ans eller 85:ans Latour – jag är inte helt säker längre, som min gudfar generöst öppnade (han var då som nu mycket frikostig med sina Pauillacer, för det var och är hans favoritregion), då var jag 14 eller 15. Och det var inträdet i en ny dimension.
Fortsättning följer