Andra och sista delen av läsarnas reaktioner på vår fråga om vilka viner som var ”väckelsevinerna” på vägen till att bli vinentusiast. Och här blir det framför allt tydligt hur många fäder bar ansvaret för detta – människor som i dag är mycket gamla eller döda, liberala män som gärna ville föra sin lust till njutning vidare till sina barn – dem ska vi tacka.
Vinnaren utses i morgon. Och: de sex journalister som också har lämnat in bidrag är uteslutna från prisutdelningen, eftersom de skriver professionellt – och det innebär trots allt en fördel som vi inte vill väga in här.
Alltså: Vinfolket skrev. Vinfolket läser. En liten social studie. Mycket nöje!
————-
stålstadspojke. mest präglad. första semestern utan föräldrar. någonstans i Italien. chianti. pang, bom, rakt i käften.
Min resa med min far 1985 till Ticino, till Angelo Delea och Cantina Giubiasco, samt Bucaneve (Merlot Bianco), var helt okänd under denna ”sötvinsperiod”.
Jag minns en Vouvray från Domaine Huet som en vän hade tagit med till en middag i mitten av 90-talet. Fram till dess hade jag trott att det bara var rödvin som smakade gott. Men Huet-vinet var en uppenbarelse. Därefter gick vi ofta till en vinhandel i Münchens Au, Falkenkeller. Ägaren lät oss studenter köpa dyrgripar till riktiga studentpriser, viner som vi kunde träna vår smak med: aligoter, Crozes-Hermitage och så vidare. Det var som en förtrollad plats där man varje gång kunde upptäcka ett nytt under. Även om den tiden sedan länge är förbi fortsätter processen fortfarande, fast på ett annat sätt.
1993. Då var jag en purung chef de partie på det första (och riktiga) Café MAK i Wien och hade inte den minsta aning om gott vin. Tills jag en dag lärde känna Alois Stangl.
Han var på den tiden, vid sidan av Unger och Klein (vinhandel i Wien), en huvudleverantör och tog med sig några prover. Under provningen märkte han min nyfikenhet och kom in i köket med en flaska Roda 1: ”Smaka en gång, Burli!”
Det blev början på många provningar och en långvarig resa och vänskap med Alois, som med tiden följde med mig på de flesta av mina stationer och förde mig närmare den goda vinets värld.
Julen 2008 ställde familjens vän, som alltid firade jul med oss, fram en fantastisk Leoville Las Cases från 1994 på bordet. Då förstod jag för första gången all uppståndelse kring vin.
Det första vinet som fick mig att stanna upp: någon rosé från Domaine Ott som jag fick prova i den vinbutik där jag som 17-åring tjänade ihop några mark på att bära lådor. Det första vinet som sedan fick mig att flyga: faktiskt också Lynch-Bages. 1996, tror jag. Felmärkt på KaDeWe för 29 euro. Drucket i min studentbostad på 28 kvadratmeter i Moabit.
Mot slutet av studierna köpte och drack jag en flaska La Conseillante från 1989 och Lynch Bages. Med ett experimentellt upplägg: ställa fram flaskorna en dag i förväg, sedan karaffera, old school. Det var en bra kalibrering. 1989 års Conseillante är fortfarande stor. Lynch Bages också, förstås.
Det första vin som smakade gott för mig var i slutet av 70-talet en Muga Riserva (Rioja), ingen aning om vilken årgång! Sedan kom italienarna ganska snart! Bricco dell’Uccellone minns jag också!
Det var ganska exakt hösten 1984 i München. Wolfe och Gaby, två levande barriquefat, med armar och ben förstås. Båda akademiker, båda från Baden-Württemberg, som lade alla sina pengar på vin som de körde över den franska gränsen i sin ålderstigna Renault 5. �De två hade också handlag med viner som gick att köpa i snabbköpet. Där fanns 1976 Château Montrose i halvflaska, som kostade fem mark på Kaufland. �Och naturligtvis 1981 Mazoyères-Chambertin från Camus Père et fils, som vi hade fyndat på Jacques Wein-Depot. Naturligtvis till restpostpris. Men innehavaren av butiken på Münchens Ingolstädter Straße – han hette faktiskt Jacques – hittade gång på gång sådana flaskor i Jacques databas. En 1982 Lynch-Bages hos Romeo Hofer i Allgäu minns jag också fortfarande; det var säkerligen den mest fysiska vinupplevelsen under mina unga år. �Gåshud överallt. Det var helt säkert dessa tre viner som gjorde att de riktigt gamla flaskorna i min källare till praktiskt taget 100 procent består av franska viner.
Klassiskt tyskt: 2001 Thanisch Erben Thanisch Bernkasteler Doctor Kabinett, drucket 2006 hemma hos min dåvarande chef, professor i jämförande litteratur vid Princeton University. För ja, på östkusten har man alltid trott på tyskt vin.
Tattendorfer St. Laurent i stifterl-flaska, under min lärotid på Hotel Sacher i Wien … Petrus 1961 … restaurang Chesa Pirani, La Punt, Engadin. Vintern 1981 … en grupp araber drack halva flaskan utspädd med Perrier
resten var till mig.
I början av 90-talet … jag började med min första wow-upplevelse: Conde Valdemar, Rioja Reserva (årgången har jag glömt, den blev sedan mitt ateljévin i några år) … för att särskilt kunna njuta unnade jag mig då och då en flaska från Knoll, Riesling Smaragd Ried Schütt – och på inbjudan har flera söta trockenbeerenauslese från Kracher blivit oförglömliga minnen …
För mig var det mycket enkelt – i unga år Edelzwicker (min styvfar älskade det och därför fanns det lådvis hemma – i sådana mängder att det inte märktes om en flaska saknades 
) … i övrigt drack man öl och snaps i ungdomen (som brukligt i Westfalen). I Wien och med min wienerfarfar blev det sedan GV (i doppler) och spritzviner. Först vid 20 års ålder blev jag vinälskare tack vare en fransk väninna. Framför allt Alsace och Bourgogne – allt gott och väl! Sedan stängde min morbror sin restaurang i Wiesbaden (platsen där jag lärde mig laga mat – hos Alois Köpf, den briljante tvåstjärniga kocken med ofattbart innovativa idéer). Min morbror ägde på den tiden en av Tysklands största bourgognekällare. Och när denna källare upplöstes kom jag över viner som skulle förändra mitt liv. Intressant nog var det inte slagskeppen som Romanée & co, utan de utmärkta bourgognevinerna från mindre (på den tiden nästan okända) vinodlare som delvis fascinerade mig. Ipå 90-talet fick jag sedan dricka en Margaux från det tidiga 80-talet som jag inte har glömt än i dag – ofattbart bra! Och sedan kom champagnen – i alla dess skepnader … och vinet hamnade i bakgrunden. Än i dag är jag fast i bubblorna – med alla konsekvenser … För mycket av det goda! 
Velich, Tiglat, på 90-talet.
Husvinerna hos människor som visste hur det skulle gå till, och de långa samtalen om dem. Sedan Riesling Kabinett Erdener Treppchen 1997 från Joh. Jos. Christoffel Erben som min första estetiska vinupplevelse.
Min första vinflaska, när jag var 16, var ett sådant franskt märkesvin med sned flaskhals; jag har ingen aning om vad det hette längre. Men vinet som fick mig att bli vinentusiast var Château Talbot från 1986, som min dåvarande ”vinmentor” öppnade 1993 eftersom han ville få mig och två andra vinvänner att förstå kvalitet. Det fungerade. Sedan dess är jag med.
Jag hade min väckelseupplevelse när jag var 15 eller 16. Jag var ute och cyklade i Provence med min far. Efter en lång tur tog vi bilen till en närliggande vinort som inte sa mig någonting alls: Châteauneuf-du-Pape. Vi stannade hos en liten vinodlare någonstans vid infarten till orten, min far köpte två lådor och vi fick en flaska på köpet. På kvällen, till grillad merguez, fick jag utan att ha bett om det ett glas som jag provade ganska tveksamt. Jag tyckte inte om rödvin på den tiden. Nu blev jag fullständigt överväldigad. Det var så intensivt, fruktigt och sött utan att egentligen vara sött. Jag har fortfarande, nästan 20 år senare, en så levande bild av det i huvudet, otroligt. Vingården är för övrigt snarare tredje klass. Men varje gång en flaska öppnas hos mina föräldrar blir jag glad. Château Fargueirol, årgång förmodligen cirka 2004.
Till nörd blev jag sedan i början av 20-årsåldern. De första mycket sparsamma studentåren var över, jag hade ett extrajobb, ett stipendium och inga ekonomiska problem. Därför kunde jag börja gå in i mina första vinbutiker. På min gata fanns en liten butik. Hur bra den butiken var förstod jag först flera år senare. Varje gång jag var där lät ägaren mig prova allt möjligt. Från hans storsäljare och höjdpunkter inför högtider till galna rariteter som blivit över från provningar. Det mest otroliga var förmodligen att jag helt enkelt, en vanlig eftermiddag, kunde prova en vertikal av Ramonet 1er Cru. Även här förstod jag först flera år senare hur fantastiskt det var. Och på så sätt föll jag gradvis fullständigt för vinviruset.