av Derfnam Kemilk
Det finns trösklar i livet, i levern, som vi först känner igen när vi för länge sedan har överskridit dem. Inget brak när man kör över dem, inget dån när man öppnar dörren – bara detta enda speciella ögonblick då något inom en slår om och gör klart: Nu börjar en ny epok, kanske till och med ett nytt liv. En ny passion. Nu vill jag veta allt om vin som jag kan ta reda på. Nu är jag nörd. Nu blir jag entusiast. Och allt detta bara på grund av den enda flaska som jag den gången för ovanlighetens skull hade råd med: en Lynch Bages 1982.
Inte världens dyraste vin. Inte den vackraste och mest prestigefyllda etiketten, som man senare visar på museet över grafiska legender. Utan ett vin som då låg ”för dyrt” inom den egna horisonten – och därför var precis rätt den dagen. En flaska där jag läste priset (849 schilling – omräknat cirka 65 euro; i dag ett löjligt belopp, även om man räknar med inflation) som en liten utmaning. Jag köpte den eftersom jag anade att något kunde hända här. Och det hände.
Korkskruven i handen verkar plötsligt som en nyckel till ett rum vars närvaro jag visserligen kände, men som jag aldrig hade gått in i. Korkens ”plopp” är nästan för mäktigt för den högljudda förväntans tysta respekt. Glaset fylls, näsan sänker sig ner – och allt som man dittills hade förstått som vin glider ett steg åt sidan och försvinner in i gårdagen före detta.
Den första klunken är inget fyrverkeri. Den är en reva i ridån. Där bakom: ett djup som man faller ner i. Tid som tänjs ut. Röster som talar efter varandra – frukt, kryddighet, något mörkt, något ljust. Ett samtal som man inte längre vill avsluta. Här börjar kontot tömmas.
Ibland kommer detta ögonblick sent, som för John Arlott, den engelske cricketkommentatorn, som först vid 35 års ålder under en resa till Sicilien upptäckte att vin kan förändra allt – och från den dagen lämnade öl och sprit bakom sig. Ibland kommer det i form av en gåva, som för Edmund Penning-Rowsell, som 1937 fick ett medlemskap i Wine Society – och därmed nyckeln till ett 1923 Château Talbot, vilket styrde in hans liv på en ny bana. Ibland överraskar det oss innan vi kan förstå det: Jean-Charles Boisset var sju år när han i Kalifornien provade en 1969 Clos de Vougeot och en 1964 Bonnes Mares. Först årtionden senare förstod han hur tidigt dessa flaskor hade präglat honom – så mycket att han gav sin egen vinlinje namnet ”No. 7”. Och ibland är det så stort att det redan är en legend innan man drar ur korken: Hugh Johnson, den store krönikören, provade 1964 ett nästan 200 år gammalt Würzburg-vin – ett möte med själva tiden, ett ögonblick som visar hur vin kan spränga gränserna för vår förståelse av förgängligheten.
Härifrån är allt forskning. Du frågar, läser, söker, provar. Du tar miste, du förundras, du upplever triumfer i vinigenkänningens gissningslek. Varje svar öppnar en ny dörr. Och så småningom förstår du: Allt började med denna enda flaska. Med denna första flaska, som inte bara blev tom, utan sedan dess har fortsatt att uppta ett rum i huvudet.
Därför ingen poäng på slutet, utan en inbjudan:
Vilken var din första stora flaska?
Inte den dyraste. Inte den som man kan skryta med. Utan den som tvingade dig att gå djupare. Den som drog in dig i denna oändliga, motsägelsefulla, överdådiga värld av vinmakeri.
Berätta för oss – på The Wineparty på Facebook eller på klimekberlin på Instagram.
För dessa berättelser är grunden för vår passion.