(Manfred Klimek / animerad bild: runwayml)
På söndag väljer Ungern ett nytt parlament. För första gången på flera år anser opinionsmätare och statsvetare att oppositionen har möjlighet att avsätta Victor Orbáns Fidez-regering. Innan jag i morgon tittar på Fidez politiska inflytande över vinodlingen – som jag själv också upplevde – går vi i dag tillbaka till 2023, då jag besökte två kvinnliga vinmakare i Tokaj. Den här texten publicerades i en annan form även i WELT am SONNTAG, som var uppdragsgivare för reportaget på plats.
Det finns en gammal berättelse. Den höll i sig i flera århundraden och löd fram till 1945: Världens bästa viner framställs i Frankrike, Tyskland och Ungern. Men sedan kom 1900-talet och de mördande ideologierna. Av de tre vinländerna i denna berättelse återstod efter andra världskrigets slut bara Frankrike. Och nya vinländer – Italien, Spanien, Nya världen – tillkom.
Efter ideologiregimernas nedgång blev ingenting längre som förut. Platserna vid världens vinbuffé hade senast efter 1990 fått nya innehavare. Och så förblir det. Därför var även vinmakarna och vinhandlarna i Ungerns mest kända vinregion, Tokaj, tvungna att uppfinna sig själva på nytt. Under de senaste tio åren har denna återuppfinning – och det i ett land där machismo framför allt i landsbygdsregionerna hör till vardagen – i allt högre grad lagts i händerna på kvinnliga vinmakare och vinchefer, som mycket stilla och diskret ställer Tokajs viner på nytt: elegantare, mer precisa, tystare, mer europeiska och framför allt mer lättdruckna; en utveckling som även många västeuropeiska vinområden skulle må bra av.
Judith Bott kan mycket om kor. Den i dag 47-åriga agrarvetaren ville föda upp kor; hon drömde om en ko gård, lyckliga idisslare på orörda betesmarker i östra Slovakien, varifrån Judith och hennes man Jozef kommer – från den lilla, bortglömda delen av det gränsöverskridande odlingsområdet med samma namn.
Men sedan kom vinodlingen, detta ”överordnade intresse”, som Bott säger, förmodligen för att undvika det uttjatade ordet passion. Judith Botts överordnade intresse gäller framför allt och nästan uteslutande regionen Tokaj samt druvsorterna furmint och lindebladig, och vad dessa autoktona druvsorter kan berätta för vinvärlden även när de vinifieras torra. Visst kan Bott också göra söta viner, alla här kan göra söta viner. Men den främsta disciplinen i Tokaj har sedan ungefär tio år tillbaka varit: torr furmint och lindebladig – i dag finns det fler torra Tokaj-viner än de fruktsöta som hyllats i århundraden. Kan man säga att Tokaj har uppfunnit sig självt på nytt? ”Det kan man säga”, säger Bott, som i dag även har ungerskt medborgarskap, ”för utan de torra vinerna skulle Tokaj i dag knappast ha någon betydelse längre.”
Judith Bott och hennes man Jozef har bott i sex år på sin vingård, sin Bott-Pince i Bodrogkeresztúr – tidigare var bostads- och arbetsort åtskilda av ekonomisk nöd. Huset var en gång en kulturell mötesplats, med en tidigare keramikfabrik i anslutning; ett stort, delvis outnyttjat område som Botts kunde köpa billigt. Den som vill veta hur man med lite pengar startar en internationellt känd vingård kan gå i lära hos Botts. De en gång bokstavligen utfattiga stackarna har under de senaste tjugo åren byggt upp ett stabilt företag, som än i dag till största delen hämtar druvorna från arrenderade vingårdar – lite ägande, mycket renommé. Har vinodlingen i Tokaj blivit mer kvinnlig? ”Jag vet inte om man kan säga det generellt”, svarar Bott, ”men jag kan nämna ungefär femton kvinnliga vinmakare i regionen. För Ungern är det en mycket hög siffra.” Inte bara för Ungern.
Kvinnliga vinmakare? Sådana fanns knappt inom vinodlingen för fyrtio år sedan. Och om de fanns, så var det för att det inte fanns någon manlig arvinge som av föräldrarna, alltså fadern, hade utsetts att driva vingården vidare. Vinmakarnas syn på vin var en rent manlig blick, eftersom arbetet i trädgård och källare är hårt, fysiskt arbete som under årens lopp sätter sig i kroppen. Vinmakare var män som ofta inte längre kunde stå upprätt när de var sextio – om de ens blev sextio.
Men när vinodlingen, världens enda kulturjordbruk, började ge allt mer pengar, kunde även små vingårdar delegera det tunga arbetet. Och när denna nya vinodling, den som tjänade pengar, dessutom efterfrågade intellektuell potential – alltså reflektion kring lägen, mikroklimat, källarteknik och företagens försäljningspolitik – började även vinmakardöttrar världen över ta plats, antingen genom att delta i verksamheten eller genom att ensamma bestämma. Det har lett till andra, mycket, mycket bättre och mer lättsmälta viner. Och också till att många vinmakare insåg att de även framställer vin för kvinnor; numera framför allt för kvinnor som själva beställer, köper och dricker sina viner.
En annan historia om att ge sig ut i världen och återvända till Ungern berättas också av vinmakaren Vivien Ujvary, men det finns mycket särpräglat i denna biografi, som man inte annars får höra berättas på samma sätt eller på ett liknande sätt i vinvärlden, för den 39-åriga Ujvary ansvarar inte bara för vinerna från Barta-Pince i Mad, utan även för vinerna från hennes gamla familjevingård vid Balaton. Denna familjevingård har dock bara 0,65 hektar welschriesling och pinot blanc, vilket så att säga är ingenting, eftersom man från dessa få rader årligen bara kan få fram druvor till omkring 2 000 flaskor. Eftersom Ujvarys Balaton-klenoder ändå serveras på de ungerska topprestaurangerna Winekitchen och Textura och omtalas som ett hett tips på ungerska vinotek betraktas hon i landet som en exceptionell vinmakare. Det, och hennes internationella karriär, som började som vinmakarlärling i Kalifornien och på Nya Zeeland, fick ägarna till Barta-Pince att anförtro sin verksamhet åt en kvinnlig vinmakare som inte bara genast visar upp en vinnande personlighet, utan också kan berätta extremt reflekterat om regionen, jordarna och klimatet. Och i Barta-vinerna omsätter hon konsekvent den vinifieringskultur som mycket väl kan etiketteras som kvinnlig och som i dag är förankrad som en del av moderniteten inom vinodlingen. Alltså ett elegant, mångbottnat hantverk som använder fatens trä mycket diskret men effektivt och som vida överglänser gårdagens vrålande viner. Finns det något sådant som en kvinnlig revolution i Tokaj? ”Vad jag kan säga”, svarar Ujvary, ”är att kvinnliga vinmakare här i Tokaj förmodligen möter mindre skepsis än på andra håll i Ungern. Och åtminstone för mig har ingen lagt hinder i vägen för att göra det jag anser vara rätt.”