(Redaktionen / Claude Auguste / Manfred Klimek / Foto: Lenzmark, Runwaylm)
Det här projektet hade också kunnat gå snett. Det skulle inte vara det första projektet med stora ambitioner som misslyckas i vinvärlden – av vilken anledning det än må vara. Två vinmakare, nästan tre decenniers åldersskillnad, två mycket olika biografier, och dessutom en ambition som inte vill mindre än att föra en hel druvsort ut ur dess regionala komfortzon. Och sedan också grüner veltliner – en druvsort som visserligen respekteras internationellt, men som sällan, förutom i Österrike och Tyskland, verkligen är eftertraktad. För mycket ursprung, för lite mytologi för internationell marknadsföring, för lite areal, för lite historia bortom Alperna. Men det är precis där New Chapter tar sin början. Och det är precis därför det här projektet är mer än ännu en ”premium-veltliner”.
Markus Huber och Lenz Maria Moser representerar två poler inom österrikisk vinodling: den ene en noggrann vingårdsarbetare från Traisental, en vinmakare som har gjort precision, reduktion och sval elegans till sin signatur; den andre en global vinföretagare, präglad av generationer av familjetradition, men sedan länge med en horisont som sträcker sig långt bortom Europa. Det som förenar dem är inte stil, utan ambition. Och viljan att frigöra grüner veltliner från den nationella självbelåtenheten.
New Chapter är ett påstående: Det här vinet vill inte vara ”typiskt”, utan konkurrenskraftigt. Internationellt läsbart. Inte som en exot, utan som ett seriöst vitt vin på samma nivå som de stora referenserna. Att James Suckling ger det 95 poäng är mindre en marknadsföringshistoria än ett symptom. Juryn läser här ingen ursprungsbonus, utan hantverksmässig konsekvens: frukt utan oväsen, trä utan dominans, struktur utan hårdhet. Vinet är konstruerat, kanske också fabricerat. Men: Det har bred acceptans, en veltliner som paketerar världens vinsmak på samma sätt som exempelvis Antinoris Tignanello gör.
Det avgörande ligger djupare. Grüner veltliner är ingen druvsort med vidsträckta odlingsarealer. Den är ingen chardonnay, ingen sauvignon blanc, ingen pinot grigio. Den är begränsad – geografiskt, klimatmässigt, kulturellt. Den som tänker internationellt kring den måste gå till väga på ett annat sätt. Inte genom ren massa, utan genom precision. Inte genom regional folklore, utan genom stildefinition. Det är precis här idén bakom Lenzmarkgriper in: ett vin som enligt principen för stora blandningar sätts samman på nytt år efter år, uteslutande av de bästa parcellerna, med ambitionen att forma en tydligt igenkännbar stil – oberoende av årgångsvariationer.
Att denna stil ausgerechnet har hittat sin starkaste marknad i Dubai är ingen slump, utan samtidens ironi. I ett islamiskt präglat land där alkohol är strikt reglerad finns New Chapter på de bästa restaurangernas vinlistor. Där viner beställs av nyfikenhet snarare än av tradition. Där ursprung betyder mindre än textur, balans och gastronomisk användbarhet. Grüner veltliner som global måltidsföljare – det är kanske den klokaste tolkningen av denna druvsort över huvud taget.
En inte obetydlig del av denna historia är Lenz Maria Mosers arbete i Kina. Hans engagemang i Changyu-koncernen, där han har byggt upp en egen vingård under sitt namn, har konfronterat honom med en marknad som läser vin på ett helt annat sätt än Europa: mindre historiskt, mindre sentimentalt, men desto mer analytiskt. Vad fungerar i glaset? Vad stannar i minnet? Vad passar till köket? Dessa frågor flyter in i New Chapter det – inte som en kompromiss, utan som en skärpning. Vinet tänker internationellt utan att förneka sitt ursprung.
Och Markus Huber? Han levererar fundamentet. Kalk, svalka, raklinjighet. Löjligt lilla Traisental kontra enorma vinarealer à la Bourgogne, Toscana eller Bordeaux. Hubers lägen ger vinet det steniga lugn som skyddar det från godtycklighet. Vinifieringen – delvis i rostfritt stål, delvis i stora träfat – är inget stilmedel, utan ett verktyg. Trä som krydda, aldrig som statement.
New Chapter är ett mycket självsäkert presenterat projekt som kan placera omkring 50 000 flaskor per år på en internationell marknad och fortfarande öka den siffran något. Det behöver ingen Österrike-etikett för att fungera – och det tar vissa i Österrike också lite illa upp av – ibland talas det om ett arrogant uppträdande; bullshit. För precis däri ligger dess styrka. Kanske är detta projektets egentliga innovationsögonblick: att tänka på grüner veltliner inte som en nationell identitetsfråga, utan som en internationell möjlighet.
Två vinmakare, en generationsbro, ett vin som fungerar där man minst av allt hade väntat sig det. Om det inte är ett nytt kapitel, då vet vi inte hur ett sådant skulle se ut.