(Manfred Klimek)
Inom vinodlingen finns katastrofer som inträffar för att klimat, väder, skadedjur och politik orsakar dem: frost, hagel, vinlus, krig. Och så finns det nedgångar som sker nästan ljudlöst. Ingen demonstrerar mot dem, ingen skriver manifest, ingen limmar fast sig vid vinfat. Flaskorna blir helt enkelt liggande. År efter år lite längre. Tills det någon gång står klart att det inte bara är en marknad som krymper, utan att en hel kulturteknik försvinner.
Det är precis det som just nu sker med de stora söta vinerna från Sauternes.
Alltså de viner som tillsammans med Tokaj under århundraden hörde till det mest dyrbara som den europeiska vinodlingen kunde frambringa. Flytande guld, vördat av kungar, samlat av tsarer, beskrivet av författare och behandlat av rika borgare som liturgiska föremål. I dag kan man delvis få mogna flaskor av dessa viner till priser som i förhållande till deras kvalitet nästan verkar absurda – som ett skämt. Och Château Yquem kunde knappt dra nytta av de senaste trettio årens prisrace. Kunderna dör bort, en ny kundkrets är exakt noll intresserad av viner från Sauternes. Den som till exempel bläddrar hos handlaren Alpina hittar ofta gamla årgångar av stora Sauternes billigare än mediokra unga viner från trendiga naturvinsregioner.
Och ändå är det nästan ingen som köper dem.
Särskilt tragiskt är det för egendomar som Château Suduiraut eller Château Doisy-Daëne. Suduiraut har i årtionden räknats till världens främsta söta viner: monumentalt, komplext, nästan odödligt. Ett vin som lätt kan lagras i över femtio år utan att visa minsta tecken på trötthet. Doisy-Daëne har i sin tur den aristokratiska elegans som man förr kallade ”Upper Class”, utan ironi och utan skam. Mindre kraftfullt än Suduiraut, men ofta mer gripande. Viner fulla av saffran, kanderade citrusfrukter, aprikos, honung, rök och det där knappt beskrivbara skimmer som bara ädelrötan Botrytis kan frambringa.
För sanningen är brutal: Dessa stora söta viner säljs numera endast i mängder som knappt räcker för den ekonomiska verkligheten hos moderna topproducenter. Följderna syns sedan länge. Allt fler châteaux i Sauternes minskar sin produktion av söta viner kraftigt eller jäser dessutom torra vita viner. Vissa av dem är utmärkta. Suduiraut gör till exempel numera anmärkningsvärt precisa torra Bordeaux blancs. Men den strategiska riktningen bakom detta är uppenbar: Man försöker överleva.
För de söta vinerna blir liggande som bly.
Orsakerna är förvånansvärt svåra att exakt fastställa. Visst: Världen äter och dricker annorlunda i dag. Färre tunga måltider, färre stora festmåltider, färre överdådiga desserter. Ritualen med sött vin efter maten har nästan helt försvunnit. Därtill kommer vår tids nya försiktighet kring alkohol, där redan ett glas vin diskuteras moraliskt – och ett koncentrerat Sauternes, ofta med 14 % alkohol, i ännu högre grad.
Men det förklarar bara delvis nedgången.
För parallellt med detta fortsätter socker att fullkomligt blomstra inom nästan alla andra konsumtionsområden. Läsk, patisserie, glass, bubble tea och energidrycker kämpar inte för sin överlevnad. Problemet verkar alltså mindre vara sockret i sig än den kulturella kodningen av dessa viner. För många unga konsumenter känns Sauternes som en dryck från en försvunnen värld. Från en värld av silverskedar, jaktsällskap och tunga gardiner.
Men dessa viner var aldrig bara söta. Stora Sauternes balanserar sin sötma med syra, beska, kryddighet och en nästan skärande friskhet. Tekniskt hör de till de mest komplicerade vinerna över huvud taget. Produktionen är förenad med stora risker. Botrytis fungerar endast under mycket bestämda klimatförhållanden. Druvorna skördas ofta för hand i flera omgångar, där varje druva selekteras individuellt. Avkastningen är minimal, risken för totalförlust enorm.
Även i Tokaj ser det numera mörkt ut. Där försökte man under flera år etablera torra viner som framtidsmodell, eftersom de klassiska Aszú-vinerna blev allt svårare att sälja. Delvis med framgång. Men även där visar det sig nu: Den århundraden gamla kulturen kring de stora söta vinerna bär inte längre ekonomiskt på ett tillförlitligt sätt.
Det vi upplever just nu är därför möjligen mer än en ren smakförändring. Det är ett långsamt avsked till en europeisk lyxidé som under århundraden var självklar: att tålamod, komplexitet, lagringsduglighet och överflöd utgör egna kulturella värden.
De söta vinerna från Sauternes eller Tokaj passar inte längre riktigt in i en tid av ständig acceleration. De kräver ro. Uppmärksamhet. Långsamhet. Dessa viner kommer sannolikt aldrig att försvinna helt. Deras historia är för storslagen, deras stilistik för unik. Men de skulle kunna bli något som för bara några årtionden sedan hade varit otänkbart: en liten, nästan arkeologisk randkultur inom den stora vinodlingen.
Och det skulle vara en förlust långt bortom Bordeaux och Ungern.