(Claude Auguste / animerad bild: runwayml)
Det fanns en tid då Europa, egentligen hela världen, ganska exakt visste vad man ville dricka. Och inte i betydelsen ”upptäckt” eller ”terroirdiskurs”, utan helt praktiskt: Vad står på listan, vad känner man till, vad beställer man utan att tänka efter. Vitvin var då inget oenologiskt äventyr för naturvinsodlare, utan ren vana. Och denna vana hade namn.
Ett av dem: Edelzwicker. Alsace. I dag låter det som ett skämt, men en gång var det ett seriöst erbjudande. Edelzwicker var vinet för alla som inte ville – eller kunde – bestämma sig. Lite riesling, lite gewürztraminer, kanske lite pinot blanc, men oftast Gutedel och silvaner, allt tillsammans, och cuvéen är klar. Själva namnet är redan en blandning av anspråk och blinkning. Ädelt, men också ihopplockat och hopdraget. På 1970- och 1980-talen stod Edelzwicker överallt på listorna, från bykrogen till den bättre restaurangen. I dag? Försvunnet. Nästan. Bara några få oförbätterliga håller det fortfarande vid liv. Och en version har överlevt: ”Gentil” från Hugel. Edelzwicker som har snyggat upp sig; tillräckligt uppsnofsad och omdöpt för att inte bli utskrattad i samtiden.
Sedan: Entre-Deux-Mers. Bordeaux, men vitt tack. En hel region som en gång stod för att man också i de stora rödvinens land kunde göra ett helt okej vitvin. Friskt, lätt, lite gräsigt, sauvignon, semillion och muscadelle, lite citrus, alltid korrekt, aldrig spännande. Entre-Deux-Mers var förnuftets vitvin. Man beställde det när man ville dricka Bordeaux, men inte ett Bordeaux. En mellanlösning – namnet säger det redan. Mellan haven, mellan idéerna. I dag har denna mellanlösning i stort sett försvunnit hos oss. Marknaden har bestämt sig: Om Bordeaux, då rött. Och om vitt, då helst nationellt.
Och så har vi Gavi. Gavi di Gavi, om man ska vara helt exakt. Piemonte, cortese-druvan, ett vin som en gång ansågs vara sinnebilden för italiensk elegans. Slankt, friskt, med en antydan till bitterhet i avslutningen som på den tiden gick an som sofistikerad. Gavi var den bättre trattorians vitvin, följeslagaren till fisk, antipasti och samtal som sent på kvällen fördes lite för högljutt. Ännu länge en fast punkt under 1980- och 1990-talen. I dag? Det finns kvar, men har på något sätt tystnat. Undanträngt av allt som är mer aromatiskt, högljuddare, mer internationellt och mer ekologiskt. Gavi har blivit kvar, men ingen pratar längre om det.
Och slutligen: Lacryma Christi del Vesuvio. Bara namnet är en händelse. Kristi tårar – det måste man ändå komma på. Ett vin med historia, med myt, med en flaska som såg ut att ha stulits direkt från en sakristia. Slankt, högt sträckt, ofta lite för dekorativt i förhållande till det som fanns i den. Vinet självt: särpräglat, ibland bra, ofta medelmåttigt, men alltid med den stora berättelsen i ryggen. Man drack det inte bara, man trodde lite på det. I dag är även det förbi. Vesuvius står kvar, tårarna har sinat.
Det som förenade alla dessa viner var deras funktion. De fanns där. De var tillgängliga. De var en del av ett system där vin inte förklarades, utan bara beställdes eller såldes. Man visste vad man fick, och det räckte.
I dag är allt annorlunda. Vin måste berätta något, måste visa sitt ursprung, måste rättfärdiga sig. De gamla kategorierna, dessa pragmatiska lösningar, har det svårt. De är för enkla för en tid som kräver komplexitet – eller åtminstone påstår sig behöva den.
Och ändå saknas något. Denna självklarhet. Detta ”Ge mig en Edelzwicker”, utan fler frågor. Detta ”Ta med en Gavi åt oss”, utan att någon känner till läget. Dessa viner var kanske inte stora, aldrig stora. Men de var en del av en vardag som inte längre finns. Vardagen som hette självklarhet.