(Manfred Klimek / Foto: Gergo Pejko / animerad bild: runwayml)
Innan jag slår mig ner några veckor i det sydvästtyska vinområdet Markgräflerland – en region som definitivt måste få mer uppmärksamhet – gör jag ett stopp i Wachau. Hos ett kooperativ som saknar motstycke inte bara i Österrike, Domäne Wachau, en av Centraleuropas mest häpnadsväckande vinproducenter. Inte bara för att några av Donaueuropas mest precisa rieslingviner och grüner veltliner numera produceras där, utan för att dessa viner kommer just från ett kooperativ – alltså från den modell som inom vinodlingen i årtionden nästan automatiskt förknippades med medelmåttighet och massproduktion.
Just den bild som också dominerade i Österrike har Domäne Wachau radikalt förstört under de senaste tjugo åren. I dag odlar omkring 200 vinodlarfamiljer ungefär en tredjedel av hela Wachau. Internationellt kända terrasslägen som Achleiten, Kellerberg eller Singerriedel tillhör sedan länge inte bara regionens stora enskilda vingårdar, utan även Domäne. Det verkligt anmärkningsvärda är att kooperativet inte försöker jämna ut skillnader, utan i stället precist lyfta fram ursprunget, även från små parceller. Under ledning av Roman Horvath och källarmästaren Heinz Frischengruber har detta utvecklats till ett av Europas modernaste kvalitetskooperativ – en ultimat förebildsverksamhet, även värdefull ur turistsynpunkt.
Vinerna blev inte bara slankare, mer precisa och modernare: samtidigt investerade Domäne kraftfullt i ekologisk vinodling, hållbar brukning och modern källarteknik, som också möjliggör spännande oenologiska experiment – och lockar en ung publik till byggnaden. Framför allt uppstod där något som kooperativ normalt sällan lyckas skapa: en tydlig stilistisk signatur – något omisskännligt.
Den större frågan bakom detta är dock intressant: Varför fungerar just kooperativ i Niederösterreich, men även i Burgenland och Sydtyrolen, så väl nationellt och internationellt – medan tyska kooperativ än i dag oftast sitter fast i lågprissegmentet?
I Sydtyrolen finns nämligen ett liknande kooperativfenomen: vinkooperativ som Girlan, Tramin, Kurtatsch, Kaltern, Nals-Margreid eller St. Michael-Eppan hör sedan länge till Italiens mest ansedda producenter. Även där samarbetar hundratals små vinodlare. Även där skapas internationellt efterfrågade toppviner. Ingen skulle i dag exempelvis uppfatta det världskända kooperativet Terlan som ett ”typiskt kooperativ”.
I Tyskland är många kooperativ däremot fortfarande märkta av efterkrigstidens prägel: sötsliskiga massproducerade viner, rabattkampanjer, ett fasthållande vid oangenäma druvsorter och en kvalitetsfilosofi som ofta tycks vara mer inriktad på stabilitet än på individualitet.
Wachau, Kremstal och Sydtyrolen insåg tidigt att små vinodlare oftast inte längre har någon chans på världsmarknaden på egen hand. Kooperativet sågs därför inte som en uppsamlingsplats, utan som en gemensam kvalitetsmaskin: ursprung, precision och varumärkesbyggande ställdes plötsligt över ren mängd. Samtidigt arbetade båda regionerna med ett enormt självförtroende på sitt internationella anseende.