(Manfred Klimek / research: Ben Siegert / foto: poeten Hafez gravmonument / animerad bild: Runwayml)
Iran och vin – det är ingen randanmärkning i historien, utan dess början. Långt innan Bordeaux blev prestige eller Bourgogne kände till parcellering jäste redan det som naturen gav i Zagrosbergen. Arkeologiska fynd visar att druvsaft i nordvästra Iran för omkring 7 000 år sedan blev vin i lerkärl. Persien är ingen eftersläntrare i vinkulturen. Det är dess ursprungsområde.
Och samtidigt är det i dag ett av de länder i världen som har det strängaste alkoholförbudet.
Mellan dessa båda poler spänner sig en historia som knappast kunde vara mer motsägelsefull. Under antiken hörde vin i Persien till själva civilisationen. Det var handelsvara, statsransoner och kulturgods. Förvaltningen i Persepolis noterade vinleveranserna minutiöst. Vin var ordning, inte utsvävning.
Och det var språk. Poeten Omar Khayyam skrev på 1000-talet verser om vin och kärlek som citeras än i dag: ”Vad predikar du om fasta och bön? I stället för att gå till moskén, låt oss träda in i vinhuset.” I den persiska diktningen blev vin en metafor för frihet, insikt, extas och motstånd mot trångsynthet. Denna poetiska laddning har överlevt genom århundradena – även när verkligheten förändrades.
Staden Shiraz, nära Persepolis, var en gång berömd för sina viner. I dag står ”Shiraz” som druvsortsnamn på flaskor från Australien. I Iran självt har produktion av alkoholhaltiga drycker varit förbjuden sedan den islamiska revolutionen 1979. Officiellt odlas vinrankor numera endast för bordsdruvor och russin. Men förbud utplånar ingen kultur. De förskjuter den.
För som tidningen Jungle World skildrar i ett imponerande reportage existerar det en dold alkoholverklighet i Iran. I lägenheter i Teheran produceras hemgjort vin – i badrum, med improviserad utrustning. ”Vi har gjort vin i vårt badrum i flera år”, citerar tidskriften en invånare. Druvor, socker, lite kemi – och framför allt diskretion. Fester äger rum bakom stängda dörrar. Grannar varnar varandra när Basij-miliser dyker upp på gatan. En mening som ”Skynda dig, de är här” hör till vardagen för dem som tar risken.
Svartmarknaden blomstrar. Starksprit smugglas, ofta till absurda priser. En flaska kan kosta 120 euro – i ett land där genomsnittsinkomsten ligger långt under det. Jungle World beskriver ett system som många misstänker knappast skulle kunna existera utan tyst medgivande från enskilda maktapparater. Ett dubbelspel: moral offentligt, marknad privat.
Och så finns minoriteterna. Kristna eller armenier berättar att de delvis kontrolleras mindre strängt. Alkohol hämtas från Armenien, göms och delas. Även här: ett liv i gråzoner.
En blick mot norra Irak visar hur relativ denna förbudskultur är. I Erbil eller Suleymaniah, sägs det, ligger barerna på rad efter varandra. Irakiska Kurdistan kallas ”Mellanösterns bar”. Bara några hundra kilometer därifrån, i Mosul eller i söder, dominerar fundamentalistiska krafter. Alkohol förföljs där, butiker attackeras. Skillnaden kunde knappast vara större.
Dessa spänningar visar: alkoholpolitiken i Mellanöstern är ingen monolitisk struktur. Den är politisk, religiös, regional och maktstrategisk. Och den är djupt symbolisk.
I Iran självt förblir vinet kulturens fantomsmärta. Man finner det i dikter, i äldre generationers minnen, i samtal bakom förtäckta ord. Man finner det i humorn. Och i trotsen.
Vin är där inte bara en dryck, utan ett ställningstagande. Den som dricker gör ett statement – ibland medvetet, ibland helt enkelt för att man vill leva. ”Förbud gör uppfinningsrik”, skriver Jungle World. Det gäller här i dubbel bemärkelse: både tekniskt och kulturellt.
Samtidigt får förbudet verkliga följder. Om och om igen inträffar förgiftningar genom utspädd eller förfalskad alkohol. Någon kontrollerad marknad existerar inte. Risken privatiseras.
Och ändå: Vinrankorna fortsätter att växa. Landskapen kring Shiraz eller i landets norra delar präglas fortfarande av vinodling – bara med en annan användning, som bordsdruvor som också exporteras till Turkiet, där de pressas och vinifieras till vin för diasporan. Historien låter sig inte raderas ut.
Iran är därmed kanske det mest radikala exemplet på en tes som borde beröra oss som vinvärld: Vinkultur är mer än produktion och handel. Den är minne, metafor, motstånd och identitet.
Man kan stänga vingårdar. Man kan förbjuda handel. Man kan utdöma straff. Men man kan inte bara radera ut en 7 000 år gammal kultur.