(Manfred Klimek)
I Östeuropa, så förklarade den ungerske författaren Imre Kertész för mig i en intervju i Budapest för mer än trettio år sedan, hade kommunismen efter 1950 föraktat vinkulturen som ett borgerligt arv och underskattat vinodlingen (såvida den inte var bra för exportintäkterna). Däremot uppvärderades vindrickandet i den lilla kvarvarande borgerliga miljön, eftersom vinkulturen var en av de få relikerna från en gårdag då vin stod för det paneuropeiska Europa, vars västländer inte längre var fritt tillgängliga för Östeuropas invånare. Dessutom, menade Kertész, var man tvungen att dricka för att stå ut med kommunismen. Arbetare och kollektiviserade bönder söp starksprit för att glömma; de som ansåg sig vara kulturmänniskor träffades privat över en eller två flaskor vin för att utbyta tankar i måttlig berusning.
En sak är klar: kommunismen, som behärskade hela livet i omkring fyrtio år, lyckades inte knäcka Östeuropas vinkultur – trots förfallna källare, dålig hygien och kemiskt plågade vinrankor. 35 år efter de socialistiska regimernas fall lever vinkulturen från Warszawa till Sofia, från Prag till Bukarest – helt utan uppmaningar till alkoholfria stunder och månader – lika vibrerande som den senast fick upplevas i våra trakter för 20 år sedan.
Varför vet vi så lite om Östeuropas vinkultur? Varför dricker vi inte mycket mer ungerska viner – ett vinland som för 80 år sedan fortfarande var ett av de ledande och internationellt kända vinproducerande länderna? Svaret är enkelt, men har en för tyska öron överraskande komponent. För det första dricker ungrarna, slovakerna, tjeckerna, rumänerna, polackerna (ja, det finns vinodling även i Polen), bulgarerna och invånarna i Balkanstaterna oftast sina viner själva. För det andra tar vinodlarna där, sedan marknadsekonomin infördes, ut förvånansvärt höga priser för alla kvalitetsviner – ofta minst 15 euro per förpackning, och de priserna betalas också. Det innebär att kvalitetsvinodlarna har föga incitament att exportera sina viner. Och när de ändå exporterar, sker det framför allt till andra östeuropeiska länder – eftersom de fortfarande ser sig som en sorts politisk ödesgemenskap.
På vår färd genom de östeuropeiska vinregionerna stannar vi genast i det land där vi började: Ungern, där de första vinrankorna, liksom nästan överallt i Europa, en gång planterades av romarna. Ungern, knappt större än Bayern: det är puszta, röd paprika, fiolmelankoli – och vin. Framför allt vin. Och det framför allt eftersom stora, välkända vingårdar från Frankrike eller Spanien (Oremus, Vega Sicilia) redan i början av 1990-talet, med stora investeringar, förde Ungerns och Österns mest berömda region, Tokaj, tillbaka upp på världens vinscen.
Där socialistisk planproduktion tidigare ansvarade för knappt drickbara viner, lever i dag en av Europas mest spännande vinscener. Det är inte konstigt att Ungern numera inte bara lockar finsmakare och vin-nördar, utan också dem som vill slå sig ned här inom vinodlingen: tyska avhoppare, italienska oenologer och wienska freaks.
Tokaj, hemvist för det ”gråtande guldet”, Tokaj Aszú, det mytiska söta vinet som fascinerade tsarer, kejsare och påvar i lika hög grad, hade till en början föga att sätta emot den utländska anstormningen. Tills István Szepsy kom. Mannen var inget mindre än Tokajs store reformator. En fanatisk perfektionist, en radikal hantverkare. Han var den förste att i stor skala vinifiera torr furmint: flinta, sälta, päron, stenfrukt, vibration.
Sedan har vi regionen Eger, regionen för Egri Bikavér – ”Tjurblodet”. Tidigare ett billigt bag-in-box-vin för socialistiska studentfester i Wien och Berlin, i dag tack vare pionjärer som Attila Gere åter ett seriöst rödvin: sval frukt, mörk kryddighet, ofta en vild mineralitet från den vulkaniska jorden. Den som tror att blaufränkisch (här kallad kékfrankos) bara är en specialitet från Burgenland har aldrig varit i Eger.
I södra delen av landet, nära den kroatiska gränsen, ligger Villány. Här regerar rödvinet: cabernet franc, cabernet sauvignon, merlot, men också blaufränkisch – saftigare än i Eger, mörkare, men aldrig klumpigt. I Villány vinifierar också Horst Hummel, en advokat, några av landets mest spännande viner: de är råa, kantiga, egensinniga – precis som Berlin, där Hummel kommer ifrån
Ungern har också några mindre, nästan okända vinregioner som hyser skatter av druvsorter. Till exempel Balaton, Balatonsjön – det ungerska havet. På dess stränder växer druvorna till landets för närvarande mest spännande vita viner: olaszrizling, juhfark, furmint. Vinrankor växer visserligen redan brutalt pittoreskt på de romantiskt belägna sluttningarna av vulkankäglan Somló. En enda kulle mitt i den gryende pusztan: viner lika karga som flytande lavastenar: salta, strama, men ändå med mycket saft och kraft – nästan ungersk chablis.
Viner i Östeuropa: de är sedan länge inte längre folklore, utan för det mesta viner från en ständigt självutropande modernitet mellan vinindustri i rostfritt stål och biodynamiska naturvinsodlare. Ingen museal uppvisning av folkdräkter med gammalt träfat och dragspel i moll. Nej, det som hamnar i flaskan mellan Prag och Svarta havet räknas sedan länge till den europeiska vinodlingens avantgarde. Fritt, vilt, experimentellt – och ofta obarmhärtigt bra.
Vi far från Ungern via Slovakien till södra Mähren. Denna region har i hemlighet, stilla och obemärkt förvandlats till en av Centraleuropas mest spännande vinregioner. Framför allt kring Mikulov (Nikolsburg) uppstår, i den geografiska förlängningen av det österrikiska Weinviertel, viner som får varje naturvinshipsters hjärta att slå snabbare: biodynamik, orangeviner, grüner veltliner med brutal doft av vilda örter och sauvignon blanc som inte har något gemensamt med de nyzeeländska sauvignonvinerna från Marlboroughs populism.
Den nya generationen kring vinodlare som Milan Nestarec eller Richard Stávek behöver inte längre någon fransk bipacksedel. De gör sin egen grej – och det smakar framtid.
Ännu mer okänd: den tjeckiska vinregionen Mělník, mindre än en timmes bilresa norr om Prag. Här lät kejsar Karl IV en gång plantera pinot noir – på småskaliga branta lägen, på granit och skiffer. Här är det som i Elbedalen i Sachsen – bara mer rebelliskt. Vinodlaren Bettina Lobkowicz bevisar att divadruvan pinot noir även i den böhmiska dimman kan göra stora entréer.
Tillbaka i Slovakien: Den som säger vin och Donau tänker oftast på Österrike, på Wachau, Kremstal, Kamptal och Carnuntum. Det är att tänka för kort, för på Donaus slovakiska sida fortsätter Donauvinodlingen. Runt Bratislava och Modra växer blaufränkisch (frankovka), riesling och grüner veltliner på utmärkta lägen. Och Saar-topproducenten Egon Müller låter på sitt Château Bela vinifiera rieslingviner som liknar hans toppviner från Scharzhofberg – bara med lite mer donaumonarkisk pep i bagaget och till hans tyska toppviner överkomligt pris.
Ut till den djupa östern, till Slovakiens Tokaj: den del av vinregionen som Ungern förlorade genom freden i Trianon. På omkring 900 hektar producerar vinodlare som den visionäre J. J. Ostrožovič stora söta viner – men också torra furmintviner som, liksom i den ungerska delen av Tokaj, ses som ett alternativ till det traditionella men allt mindre efterfrågade söta vinet.
Kort tillbaka genom Ungern och över Tisza till Bulgarien och Rumänien. Länge, redan under kommunismen, stod billiga viner för de västeuropeiska stormarknaderna i förgrunden här. Men de tiderna är delvis förbi.
Framför allt i Rumänien har en vital vinodlarscen vuxit fram som sätter internationella måttstockar. Framför allt i Transsylvanien. Viner av autoktona sorter som fetească neagră eller fetească albă är ett manifest för en ny rumänsk vinidentitet, som uppstod mycket sent, för omkring 20 år sedan, när oberoende vinodlare grundade föreningen för främjande av rumänskt vin (APVR) och därmed, med kvalitet och delvis även internationella sorter, avslutade de statliga vineriernas herravälde – med jämförelsevis stor fördröjning
I Bulgarien stimulerar den gamla balkanregionen Bessa Valley internationella sommelierer och vinentusiaster till besök för vinprovningar. Vingårdar som Orbelus (ekologiska pionjärer) eller Zagreus (experimentell vinifiering) är här föregångare för en kvalitetsutveckling som tyvärr har stagnerat på senare tid.
Och sedan Polen. Ja, Polen. Det handlar sedan länge inte längre bara om några freakiga vinrankor nära Kraków eller Zielona Góra: Polen har förstått att den globala uppvärmningen också innebär en möjlighet att vinifiera fylliga viner i Polen. I västra Polen buteljerar de numera sauvignon blanc- och rieslingviner som vi lätt kan förväxla med vita viner från Saale-Unstrut.
Särskilt spännande är regionen kring Szczecin (Stettin) och Gorzów Wielkopolski – mindre än 150 kilometer från Berlin och egentligen där man inte längre skulle förvänta sig vinodling.
Det absoluta hemliga tipset här är den lilla vingården Winnica Turnau – familjeägd, biodynamisk och pionjär i arbetet med resistenta druvsorter, med en cuvée av solaris och johanniter – utan vilka de inte skulle kunna vinifiera viner i nordöstra Europa.