(Redaktionen)
Vinodlingen har länge betraktat sig själv som ett system som fungerar av sig självt, utifrån naturen. Vinranka, jord, klimat – mer behövdes inte, enligt den klassiska berättelsen. Allt annat betraktades som en störning. Eller som en korrigerande åtgärd som man helst höll så osynlig som möjligt. Denna berättelse lever kvar än i dag, inte minst eftersom den låter bra framför allt inom naturvinsodlingen. Den är lätt att knyta an till, den säljer. Och den utsätts i allt högre grad för press. Detsamma gäller konventionella ”gröna” växtskyddsmedel.
Projektet Grape4vine vid universitetet i Milano visar hur långt verkligheten redan har avlägsnat sig från detta. Bland de ledande finns molekylärbiologen Vittoria Catara och agronomen Giovanni Perazzolli, med stöd av ett konsortium av forskningsinstitutioner och industriella partner, däribland det italienska forskningscentrumet CREA samt flera bioteknikföretag och vinodlingsföretag.
Angreppssättet är lika nyktert som radikalt. Det som hittills har blivit över som avfall inom vinodlingen – druvrester, beskärningsmaterial, restprodukter från bearbetningen – kasseras inte längre, utan blir utgångspunkt för en ny produktionslogik. Ur dessa restprodukter utvinns så kallade dsRNA-molekyler Dessa molekyler ingriper specifikt i sjukdomsalstrarnas genetiska processer. De ”stänger av” vissa gener som är nödvändiga för spridningen av svampar och andra patogener. Cancerpatienter och forskningsintresserade känner till denna process. Och Grape4vine är en biprodukt av cancerforskningen – hur absurt det än kan låta.
Målet är tydligt: mindre klassiska växtskyddsmedel, färre kemiska ingrepp, större precision. I en bransch där vinrankor beroende på region måste behandlas upp till tjugo gånger per säsong är det ett löfte med tyngd. Och det är en del av en större idé som projektet uttryckligen strävar efter: övergången till en cirkulär ekonomi inom vinodlingen. Ingenting ska gå förlorat, allt ska tas till vara.
Det låter som framsteg. Och det är det också.
Samtidigt förskjuts därmed begreppet naturlighet. Ingreppet appliceras inte längre synligt på växten, utan sker på molekylär nivå. Det är inte längre själva medlet som står i fokus, utan dess verkan inne i de biologiska processerna. Vinodlingen blir en plats för en styrning som undgår den omedelbara perceptionen. Just detta, det tekniska angreppssättet, kommer att möta misstro inom den naturälskande naturvinsvärlden, för där börjar det obehagliga begreppet ”genteknik” skymta.
De deltagande forskarna betonar dock att det inte handlar om klassisk genteknik. Inga gener förändras och inga organismer modifieras permanent. dsRNA-molekylerna verkar tillfälligt, bryts ner och lämnar inga bestående spår i vinrankans genetiska material. Det är den avgörande skillnaden – och samtidigt den punkt där diskussionen börjar.
För frågan handlar inte bara om vad som är tekniskt möjligt. Utan också om vad som accepteras.
I de första uttalandena från branschen framträder en splittrad bild. Vissa större företag och kooperativ ser sådana metoder som en nödvändig utveckling. Klimatförändringar, sjukdomstryck, regulatoriska krav – allt detta tvingar vinodlingen att hitta nya lösningar. Mer precisa, målinriktade metoder framstår här som ett logiskt steg.
Andra uttrycker tvivel. Framför allt företrädare för biodynamiskt och traditionellt arbetande vingårdar ställer frågan om ett sådant ingrepp fortfarande är förenligt med deras syn på det egna arbetet. Inte av teknikfientlighet, utan på grund av en annan förståelse av ingrepp och process. När vinodlingen börjar styra på genetisk nivå förskjuts gränsen för vad man menar med ”arbete med naturen”.
Även på konsumentsidan är läget öppet. Marknaden reagerar känsligt på begrepp som förknippas med bioteknik. Samtidigt ökar trycket på att producera mer hållbart. Mindre bekämpningsmedel, mindre belastning, större effektivitet – det är förväntningar som inte går att ignorera. Grape4vine befinner sig precis i detta spänningsfält. Mellan teknisk innovation och kulturell självbild. Mellan önskan att minska ingreppen och införandet av nya, mer komplexa ingrepp.
För vinet innebär detta en stillsam men djupgående förskjutning. Berättelsen om den oförändrade produkten, som uteslutande uppstår ur jord och klimat, kompletteras i allt högre grad av kunskap från laboratorier. Inte som en ersättning, utan som en utvidgning. Men denna utvidgning förändrar perspektivet. Vinodlingen blir inte mindre krävande av detta. Tvärtom. Den blir mer komplex. Och den kräver en ny form av kontextualisering. En som inte dömer omedelbart, utan förstår vad som sker här. För frågan är inte om vinodlingen förändras. Det har den gjort sedan länge.
Frågan är hur vi talar om det.