(av Manfred Klimek / Foto: Medienagenten / Plats: Freundschaft Berlin / Animation: Runwayml)
L’Acino Bodensjön var länge den tysta utkanten av det tyska vinodlandet – föga känd, precis som många områden i landets östra delar fortfarande är i dag. Ingen plats för stora berättelser alltså, men inte heller ett revir för fåfänga, snarare ett genomgångsland mellan Württemberg, Bayern och det sydvästra alpina förlandet. Just därför är det som nu händer där så anmärkningsvärt. Tolv vinodlare har börjat frigöra sig från denna administrativa bekvämlighetszon. Inte med patos och marknadsföringssvammel, utan med konkret arbete på sin egen, uppfriskande stilistik. Och just i denna stilistik ligger Bodensjöns vinodlares största trumfkort, för deras viner, lättare, med mindre tryck, tydligt mer lättdruckna, är precis DET som unga vindrickare vill ha av vin i dag: pålitlig livs- och drickbarhet, utan att störas av maskulint alkoholprocentprat (ju mer alkohol, desto bättre) och fyllighetsfetma (”jävligt tungt vin”). Bodensjöns vinodlare framställer just den missing link som saknas i andra regioner, eftersom de också har ett annat terroirklimat.
Bodensjön är ingen utpräglad terroirplats. Jordarna är tunga, ofta feta, vattnet är nära och skördarna måste hållas tillbaka. Samtidigt fungerar närheten till Alperna som en naturlig broms: svala nätter, långa vegetationsperioder, en aromatisk struktur som inte blåser upp av sig själv. Den som satsar på maximal doftintensitet här förlorar. Den som reducerar vinner. Just detta är den gemensamma nämnaren för denna grupp vinodlare: dra ner på klumpig aromatik, tygla mognaden, lyfta fram lägena. Inte göra allt som vore möjligt – utan bara det som bär.
Påfallande är det självklara förhållningssättet till PIWI-sorter, svampresistenta druvsorter som på andra håll fortfarande behandlas som en moralisk pliktövning och betraktas som märkliga. Här är de verktyg. Johanniter, Solaris, Souvignier Gris – inte som ersättning, utan som ett självständigt språk. PIWI-druvor vid Bodensjön är inget avkall, utan en precisering.
De två mousserande vinerna sätter tidigt en signal. Teresa Deufels ”Sprudeldicke Drin” 2020 av Johanniter har en doft som förbluffar: hasselnöt, ringlotta, krusbär, ananas, därtill något morbitt som för tankarna till stora gamla champagner. Gommen förblir slankare än näsan utlovar – en liten brytning, men inget fel. Haug från Lindau verkar mer barock, äppel- och pärondriven, råare, mindre tillrättalagd. Två stilar som visar: här kopieras det inte, här experimenteras det.
Med de stilla vinerna börjar det egentliga arbetet. Müller-Thurgau Drumlin 2024 från Schmidt am Bodensee är sval, stram, mineralisk, nästan egensinnig. Ingen inställsamhet, ingen blommig omfamning. Snarare en studie i spänning. Hendriks Sauvignon Blanc 2023 doftar av kalk, av natt, av ingången till en klubb i Berlin. Den som letar efter Nya Zeeland här är helt fel ute. Den som söker struktur har rätt hos dem båda.
Lanz Wein visar hur seriöst PIWI-druvor kan tas. Cuvée Bodolz 2023 (Johanniter, Souvignier Gris) är nötig, lätt av gult plastmaterial i solen, sedan kvitten, aprikos, persika – köttig, men kontrollerad. Cuvée Entenberg 2023 använder ek utan att skylta med den: slank, transparent, mycket krusbär, inget drama. Det här är PIWI på samma nivå som klassiska druvsorter.
Chardonnay spelar en överraskande stark roll. Kureks Nonnenholz 2023 är stram, elegant, påminner om stora europeiska förebilder från 1990-talet (Gajas Rossi Bass, Gantenbein), utan att bli nostalgisk. De två chardonnayvinerna från Seehaldenhof – Seehalde 2021 och Sonnenbichl 2022 – visar två sidor av samma svalka: den ena stenig och tanninprecis, den andra rundare, med popcorn, päron och kvitten. Ingen sydfruktscirkus, ingen fet hinna.
Spätburgundervinerna är slutligen kanske den mest förbluffande delen av denna rörelse. Hendriks Seehalde 2022 är sval, fruktig, fint laktonisk, med camparibitter elegans och en tydlig tysk prägel. Kurek går mer åt det jordiga hållet: surkörsbär, svamp, fuktig skogsbotten. Haug förblir medvetet knagglig, Gierer aromatiskt precis och slank i munnen. Ingen av dessa tolkningar vill behaga alla – och just det är deras styrka.
Det som uppstår här är inget nytt tyskt underområde. Det är något mer obekvämt: en region som accepterar att den inte behöver föra oväsen för att bli relevant. Bodensjön definierar sig på nytt – inte genom druvsorter, inte genom rankningar, utan genom reduktion, svalka och modet att ibland inte driva aromatiken till sin spets. Det här är ingen revolution. Men det är ett rent snitt. Gjort utan iscensättning för unga vindrickare som åter vill knyta an till vinet som kulturarv.
(Mer om regionen och de enskilda vinodlarna i WELT am SONNTAG i vår)