Inom vinodlingen har det alltid funnits ett underbart sätt att höja värdet på en fastighet – till och med utan att plantera en enda vinranka, bygga en ny vinkällare eller framställa ett exceptionellt vin. Ägarna förklarar vingården som ett Grand Cru-läge. Plötsligt låter adressen mer betydelsefull, flaskan får kosta mer och banken betraktar kanske fastigheterna med större välvilja.
Så enkelt fungerar det naturligtvis inte. Men den ekonomiska betydelsen av en officiell lägesklassificering bör ingen underskatta. I Österrike har en konflikt om detta pågått i flera år och har nu till och med nått författningsdomstolen – en ovanlig väg till högsta domstolen i vinodlingsfrågor. Domarna har nu konstaterat att just den institution som skulle ha ett avgörande inflytande över klassificeringen av vingårdar saknar tillräcklig laglig grund för detta. Det nationella vinkommittén har, förenklat uttryckt, fått befogenheter som den gällande vinlagen inte ger den. Ett anmärkningsvärt besked för en bransch som annars helst diskuterar frost, torka och försäljningsproblem.
Idén bakom klassificeringen är dock långt ifrån orimlig. Tvärtom. Den som känner Bourgogne vet vilken betydelse ett vins ursprung kan ha. Mellan ett vanligt byvin och en Grand Cru ligger ibland bara några meter, men ekonomiskt hela världar. Österrikes traditionella vingårdar har under årtionden arbetat för att skapa en jämförbar medvetenhet om kvaliteten hos enskilda vingårdslägen. Särskilt i Kamptal, Kremstal och Wachau finns vingårdar vars namn sedan länge åtnjuter internationellt erkännande. Att detta ursprung ska kommuniceras tydligare och klassificeras enligt begripliga kriterier är i grunden förnuftigt. Österrike har stora vinlägen. Det vore absurt att låtsas som om alla vinodlingsarealer vore likvärdiga. Frågan är emellertid vem som slutgiltigt fastställer skillnaderna. För mellan den fackliga övertygelsen att en viss sluttning frambringar exceptionella viner och den statligt garanterade rätten att marknadsföra den som ett Grand Cru-läge finns en betydande skillnad. Framför allt för dem vars fastigheter blir utan när ”adelstitlarna” delas ut.
Därför har flera vinodlare motsatt sig konstruktionen. En av deras talespersoner är vinodlaren Alois Höllerer från Kamptal. Hans kritik riktar sig mot möjliga intressekonflikter, bristande transparens och de ekonomiska följderna av sådana beslut. Klassificeringen gäller nämligen långt ifrån bara etiketten på en vinflaska. Den kan påverka fastigheters värde, förändra möjligheterna att belåna dem och avgöra med vilket självförtroende en verksamhet uppträder på marknaden. Den som äger en vingård som i går fortfarande ansågs vara ett utmärkt läge men i morgon officiellt bara är andrahandsval kommer senast vid försäljningen att märka skillnaden. Höllerer påminner dessutom om att gott vin också har att göra med vinodlarens skicklighet. En ganska sympatisk föreställning i en tid när vissa vingårdar uppenbarligen redan genom att deras namn nämns ska kunna frambringa utmärkta viner. Höllerer hör dock, med all respekt, inte till de allra största namnen i Österrike.
Författningsdomstolen har emellertid inte provat några viner. Den har varken beslutat om Heiligenstein är bättre än Lamm eller bedömt om den österrikiska klassificeringen är fackligt övertygande. Domen gäller den rättsliga konstruktionen. Det nationella vinkommittén skulle klassificera vingårdslägen för beteckningarna ”Premier Cru-läge” och ”Grand Cru-läge”. Jordbruksministern kunde därefter fastställa dessa klassificeringar genom förordning. Om kommittén avslog en klassificering eller förblev passiv hade ministern ingen möjlighet att pröva beslutet eller själv ingripa. Enligt domarna hade kommittén därmed i praktiken myndighetsbefogenheter. Det som saknades var dock den nödvändiga lagliga bemyndigandet. Därtill stod organet vid dessa beslut varken under ministerns instruktioner eller tillsyn. Det strider mot grundläggande regler för den österrikiska förvaltningen. Inte ens inom vinodlingen kan man helt enkelt sätta samman sina myndigheter själv.
Michael Moosbrugger, ordförande för Österrikes traditionella vingårdar och en av de viktigaste arkitekterna bakom klassificeringssystemet, tar beslutet med ro. För honom handlar det om ett formellt fel som kan rättas till i samband med den nya vinlag som planeras till 2027. Hans argumentation är begriplig: De traditionella vingårdarna har investerat betydande arbete i ett system som ska göra österrikiskt vin mer begripligt och konkurrenskraftigt internationellt. Varför skulle inte hela branschen kunna dra nytta av det? Det vore faktiskt föga meningsfullt att förkasta en klassificering som utvecklats under flera år enbart för att den lagliga tillämpningen misslyckats. Å andra sidan är det en ganska österrikisk föreställning att betrakta ett brott mot legalitetsprincipen som en besvärlig formalitet som man kan reparera när tillfälle ges. Rättsstatsprincipen är ingen fotnot i det finstilta i en vinförordning.
Konflikten är också till viss del laddad eftersom representanter för jordbruks- och handelskammarna, vinodlingsområdena, ministeriet och vinmarknadsorganisationen sitter i de avgörande organen. Revisionsrätten har redan kritiserat att inte alla berörda vinodlare har involverats i tillräcklig utsträckning. Här börjar det egentliga problemet. När en bransch själv utvecklar sina kvalitetsregler är det till en början ett uttryck för kompetens och eget ansvar. Men när dessa regler får statlig bindande verkan och skapar ekonomiska vinnare och förlorare gäller andra måttstockar. Då måste reglerna vara transparenta, möjliga att kontrollera och rättvisa för alla berörda. En vingård blir trots allt inte sämre för att dess ägare tillhör fel sammanslutning eller hade sämre kort på hand vid en omröstning.
Man bör inte glömma en sak i allt detta: Inte heller de mest berömda europeiska lägesklassificeringarna är naturvetenskapliga lagar. De bygger på historia, erfarenhet, ekonomisk utveckling och ibland på beslut som fattades för länge sedan under helt andra förhållanden. I Bourgogne har rangordningarna vuxit fram under århundraden. I Bordeaux var det dåvarande marknadspriset ett väsentligt kriterium vid klassificeringen 1855. Båda har gett upphov till anmärkningsvärda vinkulturer. Men ingen bör därav dra slutsatsen att en officiell klassificering automatiskt kungör sanningen om ett vins kvalitet. Den som någon gång har druckit en medioker 1er Cru och ett storslaget vin från ett anspråkslöst läge känner skillnaden mellan klassificering och verklighet.
Österrike behöver en begriplig ordning för sina bästa vinlägen. Det råder det enligt min mening föga tvivel om. Den kan hjälpa vinodlarna att på ett begripligt sätt förmedla sitt ursprung och ge konsumenterna vägledning. Men en sådan ordning måste vara trovärdig. Och trovärdighet uppstår inte genom att de som redan förfogar över de mest berömda vingårdarna också får ett avgörande inflytande över vilka andra vingårdar som i framtiden får bli berömda. Det kan vara välmenande ur facklig synvinkel, men politiskt och ekonomiskt är det en vansklig konstruktion.
Nu måste vinlagen omarbetas. Tillfället vore gynnsamt för att inte bara reparera de ifrågasatta paragraferna, utan också grundligt se över förfaranden, kriterier och rätten till delaktighet. De stora vingårdarna har goda argument. De mindre verksamheterna likaså. Ett förnuftigt system måste ta hänsyn till båda. Meningen med en lägesklassificering kan knappast vara att föreviga den rådande hierarkin med officiella stämplar.
Och en sak till: I slutändan är det ändå vindrickaren som avgör. Han eller hon får tycka att ett vin från ett Grand Cru-läge är en besvikelse och att ett vin från ett helt okänt vingårdsläge är storslaget. Den friheten har lyckligtvis ännu inte blivit föremål för någon förordning.