(Claude Auguste)
Man kan också vårda det europeiska vinbygden till döds. Man kan dela upp den i studier, paketera den i kampanjer, pressa in den i månadsavhållsamhet och samtidigt förklara för den att allt detta sker ”för dess eget bästa”. Det är precis vad som händer nu. Medan vinodlare har källarna fulla av vin predikar urbana miljöer i de gamla länderna i västvärldens atlantiska delar avhållsamhet som livsstil och förklarar njutning som ett förlegat arv. Resultatet doftar inte av framtid, utan av kallt örtte, av välvårdad leda utan lust att bryta sig loss eller ens dekadens – dekadens är ju också giftigt numera.
Den som vill fortsätta sälja i detta klimat säljer mot väderkvarnar och sliter ut sina krafter på det absurda.
Den goda nyheten: Ingen tvingar vinodlarna att sälja där det nu bara händer väldigt lite.
De dåliga nyheterna kommer från de länder som utropar sig själva till moraliska föregångare: Där förklaras vin alltmer vara ett problem, inte ett löfte. Diskursen är steril, lusten i glaset misstänkt och konsumtionen ständigt i behov av förklaring. Den som dricker måste rättfärdiga sig. Den som inte dricker – och som tidigare var tvungen att rättfärdiga detta icke-drickande lika orimligt – får applåder. Det här är inte längre en marknad, det är en tribunal.
Vinodlingens nya Jerusalem (ett Klimek-begrepp som jag gärna lånar) finns någon annanstans.
De finns där vinet inte ständigt är misstänkt. De finns där vinet är accepterat. Där ingen frågar om ett tredje glas fortfarande vore ”försvarbart”, utan om man ska öppna en flaska till. Där njutning inte är ett politiskt ställningstagande, utan en del av det sociala uppstigandet. Det är precis därför dessa marknader är så hungriga.
Indien, till exempel. En jättemarknad som Europeiska unionen nu går in i ett frihandelsavtal med. Hundratals miljoner människor, en exploderande medelklass, städer som växer fram på nytt ur slumområden, konsumenter som inte vill avstå utan nå fram till sitt individuella privatliv. Vin är där ännu ingen vardagsdryck – och just därför eftertraktat. Den som dricker vin visar världsvana. Den som dricker gott vin visar framgång. Ingen kampanj i världen kan ersätta det.
Latinamerika följer efter. Frihandel även här, om EU-parlamentet inte återigen drar sig ur. Där, i Latinamerika, plockas vinet inte isär moraliskt, utan dricks dagligen. Utan dåligt samvete, utan omyndigförklarat tänkande. Den som tror att alkoholfria alternativ kommer att slå igenom där förväxlar önsketänkande med verklighet. Och trots en egen vinmarknad är hungern efter nya, berikande druvsorter omättlig.
Och sedan har vi det som händer precis framför vår egen dörr – och som många fullständigt underskattar. Östeuropa och Balkan. Ungern, Kroatien, Slovenien, Serbien, Slovakien, Polen, Tjeckien. Länder där vinet är kulturellt laddat. Inte bakåtsträvande, utan framtidsinriktat. Den som förstår vin hör till. Den som talar om det visar bildning. Den som samlar visar ambition.
Där diskuteras Dry January inte, utan betraktas med löje. Inte av okunnighet, utan eftersom det uppfattas som ett västerländskt påfund: ett uttryck för välmående samhällen som har råd med lyxen att avstå från glädje och dessutom fira det. För många unga konsumenter där är detta inte en förebild, utan en varningssignal.
Man måste säga det klart: Den som vill rädda vinet måste sluta försöka rädda det överallt.
För vin behöver marknader som tar det på allvar. Människor som erkänner det som ett kulturarv. Samhällen där njutning inte omedelbart är föremål för allmän misstanke. Framtiden finns inte där man försvarar vinet, utan där det förväntas positivt.
De nya Jerusalem är inga utopier. De finns sedan länge. Man måste bara ha modet att bege sig dit – och sluta låta sig undervisas av dem som sedan länge har glömt varför vin över huvud taget en gång var viktigt.