WinepartyThe Wineparty

Wineparty / gratis

Hur en KANADENSISK HISTORIKER stöder WINEPARTYS teser

Den kanadensiske historikern Rod Phillips har publicerat en anmärkningsvärd essä i den konservativa brittiska facktidskriften ”The World of Fine Wine”. Hans centrala tes är lika enkel som obehaglig: Den internationella vinbranschen befinner sig inte i en tillfällig försäljningskris. Den genomgår en kulturell omvälvning vars orsaker ligger långt utanför dess eget inflytande. Och den som tror att man kan återuppliva efterfrågan med lite vinmarknadsföring, vänligare provningsanteckningar och en handfull turistiska erbjudanden har inte förstått problemet.

Rod Phillips, som inte heller är någon ungdom längre, är ingen företrädare för den hälsopolitiska rörelse som främst ser alkoholen som ett samhällsont. Han är historiker. Och han betraktar den aktuella utvecklingen med den lugna inställningen hos en man som vet att kulturer uppstår, förändras och ibland också försvinner. Hans diagnos förtjänar uppmärksamhet. Men hans nästan uteslutande pessimistiska prognos förtjänar också ett tydligt mothugg.

Phillips beskriver en generation unga vuxna vars levnadsvanor skiljer sig avsevärt från deras föräldrars och morföräldrars. De dricker mindre alkohol, tillbringar mindre tid med vänner, går ut och äter tidigare, undviker i allt högre grad det klassiska nattlivet och betraktar yrkesmässig prestationsförmåga, hälsa och ekonomisk trygghet som prioriterade livsmål. Det gemensamma drickandet förlorar därmed sin i årtionden självklara ställning i samhällslivet.

Därtill kommer demografin. I Europa är åldersgruppen 20–34 år numera betydligt mindre än gruppen 40–54 år. Även om de yngre skulle dricka lika mycket som sina föräldrar skulle konsumtionen minska på lång sikt. Om de dessutom dricker mindre påskyndas processen. Det är ett argument som även den mest kreativa reklamtextförfattaren har svårt att bemöta. Man kan väcka människors intresse för vin. Men man kan inte marknadsföra konsumenter som aldrig föddes.

Särskilt intressant är Phillips syn på den samhälleliga isoleringen. Enligt de amerikanska undersökningar han hänvisar till tillbringade 18–29-åringar i genomsnitt tretton timmar i veckan med vänner år 2010. År 2024 var siffran fortfarande fem. Samtidigt ökar antalet ensamhushåll. I Europa bor numera ungefär vart femte hushåll ensamt, i USA vart tredje.

Om vin är en dryck för gemenskap måste denna utveckling bekymra branschen. Den som sitter ensam hemma och tittar på sin smartphone behöver varken en blåfränkisk eller en grüner veltliner, utan något som verkligen slår ut en.
Phillips beskriver dessutom hur samhällslivet förskjuts till tidigare tider på dagen. I London och New York äter man i allt högre grad middag vid fem- eller sextiden på kvällen. Nattklubbar stänger, medan kaféer håller öppet längre och unga människor går på alkoholfria dansevenemang på morgonen. Natten, som en gång var den sociala alkoholkonsumtionens främsta territorium, förlorar i betydelse.

Detta är iakttagelser som sträcker sig bortom vinbranschen. De berör restaurangnäringen, städerna, fritidsvanorna och i slutändan organiseringen av vårt samhälleliga umgänge. Så långt håller jag i stort sett med Phillips.

Men därefter börjar hans essä dra slutsatser av dagens beteenden om en framtid som jag tycker framstår som något för tvärsäker.
Phillips hävdar att de yngre generationerna har brutit med sina föregångares kulturella föreställningar. De uppfattar inte längre vin som en särskild kulturdryck, utan helt enkelt som en alkoholhaltig dryck bland andra. Den århundraden gamla berättelsen om vinets särställning i kulturen förlorar sin övertygelsekraft. Mot detta finns det till en början inte mycket att invända. Den som förklarar för en tjugoåring att han eller hon måste dricka vin eftersom de gamla grekerna redan drack vin får räkna med en viss rådvillhet hos sin samtalspartner. Historisk betydelse skapar ännu ingen samtida entusiasm.

Phillips går emellertid ett steg längre. Han anser att vinbranschens försök att möta nedgången genom förändrade kommunikationsformer, vinturism och nya konsumtionstillfällen i stort sett är utsiktslösa. De kulturella och demografiska förändringarna är alltför djupgående. Här blir det problematiskt. För generationer är inga slutna kulturella enheter. De förändras under livets gång. De skaffar sig andra vanor, andra ekonomiska möjligheter och andra intressen. Den som inte dricker vin vid tjugofem behöver långt ifrån vara nykterist vid fyrtiofem.

Även de ungas ekonomiska situation förtjänar en annan viktning än den Phillips ger den. Han beskriver deras oro för arbetsplatsen, osäkerheten inför artificiell intelligens, stigande boendekostnader och förlusten av ekonomiskt handlingsutrymme. Därav drar han slutsatsen att de är mer återhållsamma med alkoholkonsumtionen. Men handlar det verkligen om ett kulturellt avståndstagande från vin? Eller upplever vi också en generation som inte längre har råd med den livsstil som fortfarande framstod som självklar för deras föräldrar? Det är en betydande skillnad.

Den som måste lägga en betydande del av sin inkomst på hyra, energi och livsmedel har mer sällan råd med ett restaurangbesök med en god flaska vin. Därav följer dock inte att personen kulturellt avvisar restaurangbesöket. Han eller hon har helt enkelt inte råd. En ekonomiskt framtvingad beteendeförändring bör man inte förhastat förväxla med ett frivilligt kulturellt beslut.
---------------------------
Och här berör Phillips, utan att uttryckligen undersöka det, ett större samhälleligt sammanhang som WINEPARTY ägnade sig åt för bara några dagar sedan. (Text av Manfred Klimek)

I sin essä ”Friheten, välståndet och vinet” har Claude Auguste utvecklat tesen att den internationella vinkulturens exceptionella uppsving sedan sjuttiotalet var nära förbundet med den liberala demokratins utbredning, breda medelklassers ekonomiska uppsving och globaliseringen. Öppnandet av internationella marknader, stigande inkomster och en ny samhällelig rörlighet gjorde det möjligt för miljontals människor att få tillgång till en njutningskultur som tidigare i stor utsträckning varit förbehållen privilegierade kretsar. Nu eroderar emellertid de ekonomiska och politiska förutsättningarna för denna utveckling. Den liberala demokratin förlorar stabilitet världen över, den internationella ekonomiska ordningen belastas av protektionism och geopolitiska konflikter, och medelklassens köpkraft utsätts för press.

Vinodlingens kris och den liberala demokratins kris är därför kanske inte oberoende företeelser. De kan vara olika symtom på en mer omfattande samhällsförändring.
Och just här erbjuder Phillips vår essä ett anmärkningsvärt komplement. Medan Claude Auguste har undersökt de politiska och ekonomisk-historiska förutsättningarna för vinboomen beskriver Phillips förändringarna i vardagen hos de människor som en gång bar upp denna boom. Osäkerheten, tillbakadragandet från det offentliga livet, förlusten av gemensam fritid och den minskande beredskapen att lägga pengar på njutning.

De båda betraktelserna leder från olika håll fram till en liknande insikt: Vinbranschen har sin exceptionella utveckling att tacka samhälleliga förutsättningar vars fortbestånd på intet sätt är garanterat. Att låta dem bestå kräver strategi.
----------------------
Phillips bekräftar därmed inte uttryckligen vår politiska tes. Men han levererar viktiga iakttagelser som stöder den. Och han tydliggör varför vinets kris inte kan hanteras enbart med åtgärder inom vinbranschen.
När medelklassens ekonomiska handlingsutrymme nu krymper, internationella handelsförbindelser blir osäkra och den samhälleliga tillförsikten avtar, påverkar det också vinet. Dess kris är alltså inte uteslutande kulturell. Den är lika mycket en kris för välståndet och det samhälleliga deltagandet. Det hade varit intressant om Phillips hade utvecklat denna koppling tydligare.

Även hans beskrivning av vinet som en långt ifrån unik kulturdryck förtjänar en nyanserad betraktelse. Självfallet har det funnits betydande civilisationer utan vin. Men av denna berättigade iakttagelse följer inte att vinets kulturella särart skulle vara en ren historisk inbillning. Vin är en jordbruksprodukt vars kvalitet i exceptionell grad beror på ursprung, årgång, klimat, jordmån, hantverksmässiga beslut och tidsmässig utveckling. Det förenar natur och mänskligt arbete på ett sätt som möjliggör en särskild form av engagemang. Man kan tala om ett vin på samma sätt som man talar om arkitektur, musik eller litteratur. Man måste inte. Men man kan.

Det vinbranschen snarast bör förstå är följande: Den kan inte säkra sin framtid genom att kräva tillbaka gårdagens konsument. Den måste intressera sig för det samhälle där dess framtida kunder kommer att leva. För deras ekonomiska möjligheter, deras levnadsvanor och deras föreställningar om njutning. Den måste åter bli begriplig utan att bli banal. Den måste kunna förklara värdet av sina produkter utan att göra priset till det viktigaste budskapet. Och den bör inte förväxla vinets kulturella betydelse med ett samhälleligt anspråk på dess konsumtion.
Rod Phillips har skrivit en viktig text eftersom han tvingar vinbranschen att tänka bortom den egna branschens gränser. Och eftersom hans iakttagelser visar hur nära vinets framtid är förbunden med samhällsutvecklingen. Hans misstag kan bestå i att han redan betraktar den aktuella kulturella förändringen som dess historiska slutpunkt. Jag skulle ännu inte skriva av framtiden.