(Manfred Klimek, redaktionen)
1. Fler lättviktsflaskor. Fler återanvända förpackningar.
Vinodlare världen över har alltför länge låtsats att glas är neutralt och oviktigt. Det är det inte. Vikt är CO₂, prestige är utsläpp. Den som fortfarande tror att tunga flaskor står för kvalitet har varken räknat eller lyssnat. 2026 borde vara året då lättviktsflaskor och återanvända förpackningar inte längre behöver förklaras. De är varken ett avkall eller en nedgradering. Vin behöver inget muskelspel.
2. Rum, kök – mer kabinett.
Kabinettviner: Inte som nostalgi, utan som framtid. Kabinett betyder: mindre alkohol, bättre drickbarhet, större precision. Framför allt: en smakprofil som tilltalar en generation som inte känner vin och kanske vill upptäcka det. 7,5 till 9 volymprocent är ingen svaghet. Det är ett erbjudande.
3. Bort med Lugana.
Eller åtminstone: ut ur ständig rotation. Lugana har blivit en projektionsyta för allt som är bekvämt. Ett vitt vin som inte berättar mycket, bortsett från nötig smak, gul plast och det likas envishet. Det här är ingen sågning, det är ren utmattning. Det finns mer spännande viner som kostar lika mycket.
4. Ett valnederlag för Viktor Orbán i april.
Inte av någon befintlig politisk lust, utan av vinkulturell nödvändighet. Ungern är ett av världens mest spännande vinländer. Tokaj, Somló, Szekszárd, Eger, Villány – allt detta har internationell relevans. Men politiskt oväsen överröstar vinerna. 2026 skulle kunna bli året då ungerskt vin åter talar mer om sig självt. Och då även statligt Fidesz-ägande i vingårdar borde få ett slut.
5. Highendpriser på rödvin som 1999.
Rödvinskrisen är verklig. Men den är också en korrigering. Kanske är det precis vad som behövs: priser som åter står i proportion. Stora viner får vara dyra. Men de måste inte vara det för att vara stora. 2026 skulle kunna bli ett år då relevanta och stora Bordeaux-, Barolo- eller Brunelloviner åter blir överkomliga även för en medelklass.
6. Större mångfald av druvsorter – trots färre konsumenter.
Paradoxalt? Bara vid första anblicken. Just eftersom färre människor dricker vin behöver det fler berättelser. Fler druvsorter, fler regionala identiteter, större avvikelse från den globala kanon. Sorttäthet är inget problem. Enformighet är det.
7. Fler experiment med mycket lätta, torra viner (5–7 %).
Inte som ersättning, utan som komplement. Dessa viner är inga kompromisser, utan svar. På förändrade matvanor, på andra dygnsrytmer, på ett annat förhållande till alkohol. De kräver kunnande. Och mod.
8. Sluta leta efter det ”alkoholfria vin som smakar gott”.
Det här är inget framsteg, det är ett baksteg. Utan massiva tekniska ingrepp går den idén inte att förverkliga. Och med dem förlorar vinet det som utmärker det. Den som vill dricka alkoholfritt ska göra det – men inte på bekostnad av vinodlingens integritet.
9. Rädda vingårdarna innan de försvinner.
2026 kommer nedläggningen av vinodlingsarealer att vara ett ämne. Ekonomiskt logiskt, landskapsmässigt ödesdigert. Alla sluttningar är inte utbytbara. Vissa är minne, andra identitet. Om mark röjs, så låt det inte ske där landskapet är mer än en produktionsyta.
10. En international för vinodlingen.
Inte som en förening, utan som en rörelse. En plattform som talar om priser, alkoholpolitik, jordbruk och njutning. Som ingriper när vin bara behandlas som ett problem. Njutning är ingen bisak. Den är kulturellt, socialt och politiskt relevant.