(Manfred Klimek / bild: Bundesarchiv, animation: runwayml)
Första maj är en dag då vi talar om arbetarklassen. Och om arbete – det manuella, det som kräver händerna. Om produktion, om klasser, om de förhållanden som pressar in människor i vissa roller – eller gör det möjligt för dem att frigöra sig från dem. Och det är en god dag att påminna sig om att vin under mycket lång tid inte var ett kulturellt uttryck för subtila sociala skillnader, utan en integrerad del av den materiella vardagskultur som man i dag, med viss distans, skulle kalla förmodern.
För bara femtio år sedan var vin i stora delar av det europeiska södern arbetarnas och böndernas dryck. Ingen lyx, ingen symbolisk laddning, utan en funktionell självklarhet. Mer än åttio procent av de viner som pressades var enkla, lättdruckna drycker – ofta rustika, sällan felfria, men drickbara, näringsrika och lämpade som måltidsdryck. De stod på bordet både vid lunch och middag, utspädda med vatten, inbäddade i ett kosthåll som mindre präglades av hedonism än av nödvändighet. Vinet var här inte ett medel för social distinktion, utan en kalorikälla, vätska, ritual.
Denna praxis följde inte någon estetik, utan en ekonomi. Den var ett uttryck för ett agrart präglat liv, där produktion och konsumtion knappast var åtskilda. Vinodlaren och hans folk drack sitt eget vin, arbetaren det från regionen. Det fanns ingen utvecklad semantik kring smak, ingen utvecklad hierarkisering av lägen, årgångar och lagringsmetoder. Det som räknades var tillgängligheten.
I övergången till ett senmodernt samhälle förändrades denna struktur i grunden. Den framväxande nya borgerligheten – ekonomiskt stärkt, kulturellt sökande – började anamma denna livsform. Inte av nödvändighet, utan av val. Vinet, som tidigare oftast bara varit en bruksvara, blev ett objekt för reflektion. Kvalitet upptäcktes, differentierades och systematiserades. Och med den kom distinktionen.
Det som Pierre Bourdieu beskrev som symboliskt kapital kunde iakttas exemplariskt i vinet. Valet av vin blev en markör för social tillhörighet. Ursprunget, druvsorten, lagringen – allt fick betydelse. Det enkla bordsvinet försvann ur de bättre hushållen och ersattes av mer komplexa, ”högvärdigare” viner, som inte bara dracks utan också diskuterades. Vinet blev föremål för diskurs.
Denna fas har präglat det moderna vinodlandet. Den har möjliggjort innovation, etablerat ett kvalitetstänkande och satt regioner på kartan. Men den var alltid också exklusiv. Och i denna form är den över.
Arbetarklassen, i den mån den fortfarande existerar i sin klassiska form, dricker i dag knappt längre alkohol i arbetsvardagen. Arbetsrättsliga regleringar, säkerhetsföreskrifter, en ökad medvetenhet om risker – allt detta har förvisat vinet från produktionsprocesserna. Det som tidigare var en del av dagens struktur är i dag utestängt från den.
Därtill kommer en demografisk förskjutning som sällan behandlas öppet. En betydande del av dagens arbetarklass i många europeiska länder består av människor med muslimsk bakgrund. För dem är alkohol inte en kulturellt förankrad vardagsvara, utan ofta ett ämne som medvetet undviks. Vinet förlorar här inte bara sin funktion, utan också sin förmåga att knyta an.
Parallellt eroderar den borgerliga distinktionsmodellen. De stora berättelserna om det bättre vinet, den exklusiva njutningen och kännarens kulturella kapital har förlorat sin övertygelsekraft. Inte för att det inte längre skulle finnas stora viner. Utan för att den sociala funktion som de en gång fyllde har blivit bräcklig. Konsumtionen har blivit pluraliserad, fragmenterad och avideologiserad.
Och ändå vore det förhastat att formulera detta som ett avsked. För vinet har redan genomgått en omvandling som var lika radikal som den nuvarande. Från arbetarnas och böndernas vardagsdryck till borgerlighetens kulturgods – det var ingen linjär process, utan ett brott. Att den lyckades berodde inte minst på vinets förmåga att koda om sig, anta nya betydelser utan att förlora sin materiella grund.
I dag står det åter vid en sådan punkt. Marknaden krymper inom vissa segment, vanor förändras och de samhälleliga ramvillkoren förskjuts. Men vinets grundläggande kvalitet – dess förmåga att förtäta plats, tid och arbete i en form som kan upplevas direkt – består.
Det kan hända att vin kommer att drickas i mindre utsträckning i framtiden. Kanske, ja sannolikt, kommer det åter att förändra sin roll. Men historien antyder att det inte kommer att försvinna. Det är alltför djupt förankrat i Europas kulturella, ekonomiska och symboliska strukturer.
Första maj påminner om att alla dessa strukturer bygger på arbete. Även vinet. Och kanske ligger just där dess mest beständiga betydelse.