Jean-Luc Picard, född den 13 juli 2305 i franska La Barre, har avlidit vid 121 års ålder. Med honom förlorar Förenade planetfederationen en av sina mest betydande ämbetsmän, jorden en av sina sista stora humanister och Frankrike en vinmakare vars yrkesbiografi var ovanlig även med måttstocken hos en traditionsrik vinodlarnation. Picard förde befäl över rymdskepp, förhandlade med främmande civilisationer, överlevde sin assimilering av borg och räddade jorden från undergång flera gånger. Däremellan fann han ibland tid att ägna sig åt sina vinstockars tillstånd. Det finns vinmakare som står under större press under skörden. Dock har de flesta inte erfarenhet av fientliga rymdskepp.
Picard växte upp på sina föräldrar Maurice och Yvettes vingård. Familjen hade i generationer odlat vinrankor i La Barre, i den historiska regionen Bourgogne-Franche-Comté. Hans far hade föga förståelse för sonens ambitioner. Jean-Luc skulle bli vinmakare, men valde i stället stjärnflottans akademi. Vid första försöket underkändes han på antagningsprovet. Vid det andra blev han antagen. Därefter följde en karriär som först förde honom till USS Stargazer, vars befäl han övertog 2333. Från och med 2364 förde han befäl över USS Enterprise-D och senare Enterprise-E. Picard blev en av dessa sällsynta personligheter vars auktoritet mindre härrörde från deras grad än från deras intellektuella och moraliska oberoende.
Hans övertygelse om att även främmande livsformer har rätt till värdighet förde honom upprepade gånger i konflikt med sina överordnade. Han var diplomat, arkeolog, filosof och ibland en synnerligen obekväm underordnad. När stjärnflottan övergav sin planerade evakuering av romulanerna lämnade han tjänsten i protest. För en institution som gärna betraktade sig själv som den mänskliga civilisationens moraliska höjdpunkt var det en obehaglig påminnelse om att dess ideal ibland också borde tillämpas.
Picard återvände till La Barre – för att arrendera ut egendomen i Bourgogne och leda familjens andra verksamhet i St. Estephe. Hans äldre bror Robert, som hade drivit familjens vingård, omkom redan 2371 tillsammans med sin son René i en brand. Jean-Luc hade därmed blivit arvtagare till den familjetradition som han som ung man så gärna ville fly från. På Château Picard väntade inga diplomatiska mottagningar, utan beskärning, källararbete och de vardagliga beslut som en god årgång beror på. En amiral kan föra befäl över en flotta. En vingård kan han bara bruka.
Som bekant varade lugnet inte länge. Ännu på ålderns höst drogs Picard åter in i konflikter som avgjorde hela världars öde. Han fann sin son Jack Crusher, mötte gamla följeslagare igen och tog med Enterprises legendariska besättning för sista gången ansvar för jorden. Att han mellan sina uppdrag gång på gång återvände till familjeegendomen torde ha haft mindre att göra med åldersmildhet än med en insikt som infinner sig under långa resor: universum är ofattbart stort. En god vingård förblir ändå en god vingård.
Historien om Château Picard tog under hans ansvar en anmärkningsvärd vändning. Vid sidan av de historiska ägorna i La Barre etablerades tyngdpunkten i slutet av 2300-talet i Saint-Estèphe, på Girondes vänstra strand. Vid den här tiden var Médoc sedan länge ett enormt historiskt vinodlingsområde, vars anseende hade bestått i mer än fyra århundraden. Bordeauxvinerna från Château Picard, vars etiketter fortfarande bar den gamla beteckningen Cru Bourgeois, utvecklades till eftertraktade samlarobjekt. Inte varje vinälskare visste vem Jean-Luc Picard hade varit. Men nästan varje seriös Bordeauxsamlare kände till hans namn.
Fem årgångar ur familjearkivet, som för närvarande handlas på den interplanetära andrahandsmarknaden, berättar mer om denna ovanliga vinmakare än vissa officiella biografier.
CHÂTEAU PICARD 2386 – SAINT-ESTÈPHE, CRU BOURGEOIS
Årgång 2386 betraktas i dag som den första stora Bordeauxårgången under Picard-eran. Den uppstod under en period då den före detta amiralen fortfarande växlade mellan sina uppgifter för federationen och återuppbyggnaden av familjeföretaget. Etiketten visar egendomens historiska vinrader samt den gamla sigillen Mise en bouteille au Château. En anmärkningsvärt gammaldags utformning för ett vin som redan såldes i den interstellära handelns tidevarv.
2386 var ett svalt, förhållandevis sent år med långa mognadsperioder och en ovanligt torr september. Cuvéen av 62 procent Cabernet Sauvignon, 32 procent Merlot och sex procent Cabernet Franc lagrades i arton månader på fransk ek. I dag uppvisar vinet en häpnadsväckande friskhet. Svarta vinbär, cederträ, tobak, grafit och en fin, nästan salt ton präglar doften. På gommen slankt, stramt och präglat av den svala precision som utmärker stora Saint-Estèphe. Tanninerna är fullständigt integrerade och syran håller vinet upprätt. En klassiskt vacker Bordeaux utan minsta tendens att behaga.
I samlarkretsar kallas 2386:an gärna för ”den egentliga Captain-årgången”. Den har auktoritet utan att behöva demonstrera den.
CHÂTEAU PICARD 2399 – SAINT-ESTÈPHE, CRU BOURGEOIS
2399:an är det svåraste vinet i detta urval. Och möjligen det mest intressanta. Det var året då Picards tillbakadragande från offentligheten alltmer överskuggades av hans missnöje med stjärnflottan. Vingårdarna hade då åter ställts om helt till hyperregenerativ odling. Avkastningen låg tydligt under det regionala genomsnittet. Beslutet att åter uteslutande jäsa med naturlig jäst ledde till betydande problem i källaren.
En del av skörden måste kasseras. De återstående partierna vinifierades separat och blandades först efter lång fatlagring. Resultatet polariserade redan när det släpptes. I dag uppvisar vinet toner av torkade plommon, svart te, läder, skogsmark och en antydan till flyktig syra som snuddar vid felgränsen utan att överskrida den. På gommen kraftfullt, nästan motspänstigt, med en sträv och lång struktur.
Ett vin som inte ger provningspersonen några eftergifter. Man skulle kunna tolka det som ett uttryck för en svår karaktär. Troligare är att 2399 helt enkelt var ett svårt vinår. Inte ens berömda amiraler kan föra befäl över vädret – dessutom var denna teknik inte tillåten inom vinodlingen under dessa år.
CHÂTEAU PICARD 2401 – SAINT-ESTÈPHE, CRU BOURGEOIS
Denna årgång har ett nästan mytiskt rykte bland samlare. Skörden inföll under en tid då Picard åter gav sig av på en resa som skulle föra honom långt bortom gränserna för hans tidigare liv. Ansvaret för vinifieringen låg till stor del hos hans källarteam. Laris, som i flera år hade skött egendomen tillsammans med romulanen Zhaban, såg till att arbetet fortsatte utan större avbrott.
Året bjöd på en varm vår, en måttlig sommar och perfekta förhållanden under skörden. Cabernet Sauvignon uppnådde en ovanligt fullständig fenolisk mognad utan att förlora sin karakteristiska friskhet. Vinet blandades av 68 procent Cabernet Sauvignon, 27 procent Merlot och fem procent Petit Verdot.
I dag är 2401:an ett monument. Cassis, björnbär, mörk choklad, cigarrlåda och finaste blyertsspån förenas i en komplex doftbild. Texturen är silkeslen, tanninerna polerade och eftersmaken tycks aldrig vilja ta slut. Trots sin ålder har vinet fortfarande en anmärkningsvärd spänst.
Det är den årgång där även hårdhudade Bordeauxkritiker ibland tar till formuleringar som man annars bara finner i romantisk litteratur. Picard skulle förmodligen ha ogillat det. Hans källarmästare sannolikt också.
CHÂTEAU PICARD 2412 – SAINT-ESTÈPHE, CRU BOURGEOIS
Med 2412:an inleddes vingårdens sena, häpnadsväckande experimentella fas. Picard hade sedan länge överlämnat den operativa ledningen till en yngre generation, men blandade sig fortfarande i avgörande frågor. Särskilt intresserad var han av att anpassa vingårdarna till det förändrade klimatet. Andelen Cabernet minskades, och gamla parceller med Petit Verdot och Cabernet Franc fick större betydelse. Nya, återupptäckta naturnära metoder för bevattning och jordregenerering prövades utan att egendomens historiska karaktär förändrades i grunden.
2412 var ett hett år som på många håll i Médoc gav upphov till tunga, alkoholrika viner. Château Picard valde en tidig skörd och en ovanligt återhållsam lagring. Bara en tredjedel av barrique-faten var nya.
Resultatet förbryllar än i dag. I stället för övermogen frukt dominerar röda vinbär, surkörsbär, torkade örter och en nästan burgundisk transparens. Vinet har mindre kropp än sina föregångare, men i gengäld en fascinerande aromatisk precision. Syran är livlig, tanninerna fina och längden betydande.
Vid presentationen ska Picard ha sagt att tradition inte består i att upprepa sina förfäders beslut, utan i att förstå deras orsaker. Citatet är inte belagt bortom allt tvivel. Vinet talar i alla fall för att han tog denna tanke på allvar.
CHÂTEAU PICARD 2423 – SAINT-ESTÈPHE, CRU BOURGEOIS
Den sista årgång vars blandning Jean-Luc Picard personligen medverkade i är samtidigt hans mest ovanliga. Han var då 118 år gammal. Hans fysiska tillstånd tillät honom bara korta besök i källaren, men hans sensoriska förmågor ska ha förblivit anmärkningsvärda in i det sista. Han insisterade på att själv prova samtliga partier och motsatte sig sin oenologs förslag vid den slutliga sammansättningen av cuvéen.
2423:an innehåller 54 procent Cabernet Sauvignon, 31 procent Cabernet Franc och 15 procent Merlot. Petit Verdot uteslöts. Vinet lagrades huvudsakligen på använda stora träfat. Resultatet är ett vin med häpnadsväckande återhållsamhet. Friska svarta körsbär, violer, cederträ och en antydan till tryffel präglar doften. På gommen verkar det nästan viktlöst, men har en inre täthet som först framträder efter längre umgänge. Tanninerna är fina, syran precis och avslutningen mycket klar.
Den som söker ett sista budskap från amiralen kan möjligen finna det i detta vin. Det avstår från varje maktdemonstration. Ingenting verkar överdrivet, ingenting vill imponera. Allt befinner sig på sin plats.
Jean-Luc Picard trodde på förnuftet utan att underskatta mänskliga svagheter. Han försvarade friheten, även när den försatte honom själv i svårigheter. Han respekterade traditioner så länge de inte blev en ursäkt för intellektuell bekvämlighet. Och han visste att även den mest avancerade civilisationen inte bevisar sin värdighet genom sina tekniska möjligheter, utan genom hur den behandlar andra.